Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact

 

 

Mattias Forshage & Aase Berg

 


Surrealismen i den yttersta tiden

 

Efter en genomgången första årgång av Stora Saltet med abstrakta teman ska vi nu vända ut och in på oss själva i en tematisering av surrealismen. Och det är inte fråga om att försvara en tradition. Självförsvar är bara ett sätt att fly utmaningar. Som om inte vi skulle vilja slitas sönder! Vi letar bara efter sättet att spåra och öppna upp sprickorna av det ännu verkligt okända, att tränga in i glipan mellan alla jävla åsikters enväldiga åsikt, att föröka oss som ett slags oförutsedda kön, uppfinna talet tre - och det är till surrealismen vi valt att ställa dessa frågor. Vi vill upptäcka hur problematisk, upprivande och kanske skandalös surrealismen är i denna sorgliga tid, där undergångens tröskel hela tiden tycks skjutas precis framför oss och vi fylls av daglig förtvivlan inför hur världen administreras. I Sverige används fortfarande ordet kris för att få folk att acceptera att allt som rätteligen tillkommer dem tas ifrån dem, trots att den ekonomiska lågkonjunkturen är över och storföretagen gör rekordvinster. Men den svenska socialdemokratins klassiska högerpolitik är bara en liten fasett av att kapitalets numera ohämmade barbari globalt tar sig mer och mer 1800-talsmässiga och brutala former. Vare sig man ser denna desperata cynism som blott den ärkepragmatiska gamla kapitalismens senaste utvecklingsform och landvinning, eller som ett sätt att krampaktigt krama de sista slantarna ur en sönderfallande ordning, så är det iallafall en kris i helt andra termer och på en helt annan nivå än den billiga krispropagandan gör gällande.


Men även om vi lever i en värld som till allt större del består av sken, så tar historien inte slut. Det ligger väl helt enkelt i de inhåvandes intresse att vi - i alla avseenden utpungande - ska tro att det bara kan finnas ett ekonomiskt system, att ideologierna är döda, att ingen avgörande förändring längre kan ske. Det är en tid där handeln med människor brett ut sig mer än någonsin: så gott som alla mänskliga uttryck är kompromisser, försök att hantera sitt värde på den sociala och ekonomiska marknaden. Det man tidigare - med ett delvis bildligt uttryck - kallat personlighetsmarknaden har blivit alltmer bokstavligt. Den som inte är en "dynamisk person" som aktivt marknadsför sig på själva arbetsmarknaden, bedriver sin personlighet som ett affärskoncept, är alltså inte värd ett jota, och har frånsagt sig rätten till delaktighet i samhället; rätten till materiellt stöd, rätten till samhörighet etc, just det man trodde samhället var till för att erbjuda. Den som inte är en sådan "dynamisk person" med ett värde som kan räknas i reda pengar, heter med den gängse terminologin "loser". Det torde vara här man kan efterspana spår av mänsklighet. Här kokar såren och här råder en tystnad; här får giftet tala.


Och det är tydligare än någonsin i vår tid: surrealismen bör man snarare söka i containers, i de skitiga parkerna, på drägghaken, på den blåsiga sjön eller i den leriga skogen, än i böcker, utställningar och tidskrifter. Missförstå oss inte. Det är sant att vi ger ut en tidning, att några av oss t o m får ge ut böcker på "riktiga" förlag. Vi balanserar därmed på randen av en avgrund, och det finns ingen anledning att underskatta risken att någon eller alla av oss kommer att snubbla och falla in i kulturmarknadens fadda kommers- och prestigecirkus. Med den här tidskriften vill vi hålla distansen - äcklade snarare än ilskna - till den sfären. Ta det som ett hot: med nöje kommer vi att hjälpa det glupska livet på traven i sina förödande avsikter. Hellre vrålen från horder av desperata zombie-losers än rimmad vers eller politisk retorik.


Men vad är surrealismen i den yttersta tiden? Då och då blir vi besvikna och vill förkasta dess begrepp; automatismen, den objektiva slumpen, det absoluta avvikandet, kärleken bortom allt förnuft, osv; antagligen för att vi en gång tagit dem till oss som om de vore lösningar. Och visst kan man tillåta sig att vara så naiv ibland, men när åren går visar det sig att existensen och civilisationen är problem som består. De surrealistiska begreppen löser ingenting, men de fortsätter att utgöra zoner där något intressant kan uppstå.


Inför det här numret begrundade vi tillsammans, i form av en studiecirkel, surrealismens grundteman. Det tycktes som åtskilliga av dem stelnat till orörliga sanningstecken/platta myter i en viss version av surrealismen som vi själva till stor del både lärt upp oss i och odlat. Dock verkade i dessa fall intentionerna för de tidiga surrealisterna ha varit helt andra. På den tiden framstod surrealismens landvinningar som i sig hot mot den borgerliga ordningen, inte minst med en polemisk kraft att omedelbart kunna ersätta hela den estetiska och ideologiska sfären, konsten, litteraturen, livsåskådningarna. Tyvärr visade sig detta alltför optimistiskt, och dessa sfärer levde kvar, till den grad att vi idag har kompromissat väldeliga med dem. Vi tror inte längre att surrealismen kan ersätta och upplösa dem; vi kan rentav själva fördjupa oss i försurrealistiska och postsurrealistiska frågeställningar och verksamheter. Vi accepterar individuella konstnärs- och författarskap, vi accepterar personliga reservationer, vi accepterar inomtextliga frågor, semantiskt jidder, semiotiskt pyssel, relativiseringar utifrån historiematerialistiska, psykoanalytiska, feministiska osv perspektiv. Och likafullt är vår eländighet ett viktigt framsteg. Vi betonar vikten av att slakta prestigen, befläcka våra namn och sabotera hela systemet av försvarsmekanismer; vältra sten mot personligheten för att möjliggöra mänskligheten. Men det innebär inte några garantier: i vår tid kan vägran vara en framgångsrik pose, självdestruktivitet ett lyckat skådespel, total oregerlighet ett vinnande affärskoncept. Lita inte på oss - vi gör det allra minst själva. Men vi tänker iallafall inte låta oss luras av Stora Saltets växande prenumerantskara och goda vitsord: vi är inte briljanta. Det enda vi har att komma med, förutom ett teoretiskt och politiskt gnäll som kan vara ett gott snäpp brutalare än andras, är en anspråkslös påminnelse om det som kan vara glimtar av ett mänskligt sätt att leva; leken, kreativiteten; världens återförtrollning i förälskelsen och den objektiva slumpen; det outsinliga tjatet från drömmarna och automatismen. Och kanske kan vi med denna tidskrift sätta myror i huvudet på en eller annan halvdöd marsvinshjärna (oss själva inte uteslutna), plantera en eller annan rubbning eller kortslutning.


Den yttersta tiden: rasande och obegriplig men ändå märkvärdigt banal och förutsägbar. Surrealismen i den yttersta tiden: oresonlig, kompromissande, konspiratorisk, förvirrad, enfaldig, blodtörstig. Möt den hos lemurerna, på de blodfläckade bakgatorna eller i de parker som ännu är fula!


Stockholm, augusti 1996


(Stora Saltet Nr 4, Mars 1996)


 

Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact