Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

Avsikten med texten nedan var att formulera en presentation av surrealistgruppen, dess särdrag och dess förhållningssätt till surrealismen i stort. Skriket i säcken bör då ses som ett element bland andra i vår verksamhet. Den utarbetades under drygt ett års återkommande diskussioner. Väl färdig ledde den dock till förnyad polemik, kritik och även motstånd inom gruppen. Även utländska vänner kom att reagera mer eller mindre kraftigt emot den eller åtminstone vissa aspekter av den. Därför vill vi inte ge den status av officiellt dokument som fastslår gruppens position, utan mer som ett genomdiskuterat delmål i en allmänt pågående diskussion. För övrigt kanske vi inte alls vill skriva ett officiellt dokument som fastslår gruppens position.



 


SKRIKET I SÄCKEN



I.


Vi förkastar kapitalismen. Kapitalismen är ett system av utsugning och förtryck som förgiftar de sociala förhållandena i varje mening.

Den borgerliga ideologin förpestar det andliga klimatet med sin fördummande och lögnaktiga verklighetsbild och sitt förakt mot det mänskliga tänkandet och uppfinningsförmågan.


II.


Vi avvisar allt som hindrar människolivets hela förverkligande. Detta liv stjäls ifrån oss innan vi lärt känna det. Vi anar det bara genom spår och rester av frihet, skönhet och spänning.

Surrealismen är splittrad, eftersom den inspireras av dessa splittrade erfarenheter. Vi vill utvidga och ge dessa fragment ett sammanhang, mer verklighet.

Det är också en kamp mot ett trångsynt tänkande som bara ser till det kortsiktigt nyttiga och välbekanta ytliga. Detta tänkande skiljer oss från varandra och från fantasin. Glimtar som inspirerar till handling finner vi exempelvis hos det onda, obegripliga, utopiska, vansinniga, rasande, motsägelsefulla, osv, men även i det goda, det banala och det värdelösa. Det är inte fråga om en rangordning, utan om att öppna blicken för helheten av alla tänkbara önskningar.



III.


Surrealister har ägnat sig åt filosofiska, politiska, konstnärliga, moraliska eller vetenskapliga sysslor, men surrealismen kan inte reduceras till någotdera.

Surrealismen är en tradition som förmedlas av människor organiserade i en rörelse. Den har en särskild anda och erfarenhet. Genom sin historia har den alltid ägnat sig åt det poetiska fenomenet och dess problematik, och den har strävat efter att göra poesin till något som finns överallt.

Surrealismens målsättningar blir tydliga i rörelsen. Den tänker på ett utopiskt sätt; den försöker föreställa sig allt som är åtråvärt. I denna besvärjande och poetiska verksamhet finns en frigörande funktion: när man kritiserar den rådande ordningen får tanken liv och ingrodda tankemönster kastas över ända. Det åtråvärda kräver revolt.

Surrealismen börjar alltid med själva livserfarenheten. Det är i spänningen mitt emellan att känna eländets hela smärta och att uppleva det underbara, som surrealismen består i sin värk. Det är en ständig angelägenhet för rörelsen att med alla medel - både med abstrakt tänkande och känslomässiga engagemang - utforska människan med hennes kreativitet, elände och frihet, hennes sociala och antisociala böjelser. I sökandet efter framkomliga vägar är framför allt den kollektiva aktiviteten avgörande - inte minst som en chans till att bevara anständigheten och värdigheten.

Surrealismen uppviglar och planterar nya andliga rubbningar.



IV.


Surrealismen är kanske inte originell i sin radikalism, sin upplysning eller sin romantik. Men den har fyra särdrag som skulle kunna vara unika: dess kollektivitet, dess traditionsmedvetenhet, dess moralism och dess kunskapssyn.

Kollektiviteten, traditionsmedvetenheten och moralismen angriper det individualistiska jaget. Genom att sätta in sig själv i ett visst sammanhang skall man störa och åsidosätta jagets herravälde. På det sättet är surrealismen rena motsatsen till en individualistisk kultur där man slår sig samman enbart för att tjäna individernas personliga intressen.

Den surrealistiska gemenskapen vill utgöra ett embryo till samfund. Denna samhällelighet bygger på att de sammanlagda individuella energierna kan överträffas och dessutom ta helt andra, genuint oväntade och onyttiga vägar.

Kritiken mot det individualistiska jaget handlar alltså om att släppa lös den revolutionära kreativiteten och poesin som uppstår mellan människor, inte om disciplin och schematisk solidaritet.

Den surrealistiska kulturen präglas av en uppmärksamhet på linjerna bakåt, både begärsfylld och konfliktfylld. Det rör sig om att tillgodogöra sig erfarenheter från ett trettiotal länder och åtta decennier av skapande, forskning och aktivism inom den surrealistiska rörelsen. Och vidare att ständigt upptäcka en urgammal tradition av den mest djuplodande frigörelseanda: den "försurrealistiska" traditionen av fantasibesatta och radikalromantiska konstnärer, tänkare, profeter, poeter och rörelser. Inte minst gäller det att spåra upp en sådan tradition inom det egna språkliga och geografiska området.

Olika ställningstaganden som gjorts under surrealismens historia och dagliga liv gör kollektivet till en moralisk instans. Det handlar inte om att gruppen dikterar individernas agerande. Men gruppen kan ge möjlighet till ett grundläggande avståndstagande i relation till den rådande ordningen, till större radikalism och skärpa både genom stöd och kritik.

Särskilt svårt och intressant är det när det handlar om den i snäv mening kulturella sfären. Konst, litteratur, musik eller kritik är blott uttryck bland andra som vissa av oss ägnar oss åt, och som vi sätter en hel del av det specifikt surrealistiska hoppet till. Som marknad och struktur sprider den dock bara en mer prestigefylld variant av samma liknöjdhet, illusoriska alternativ och reklam för den rådande ordningen som massmedia. Ifråga om detta väljer enskilda surrealister givetvis olika handlingsalternativ. Men surrealismen själv står i total motsats till den borgerliga kulturen med dess jippon och kampanjer, dess institutioner, dess prestige, kollegialitet och pajkastningar.

På det moralisk-politiska planet handlar surrealismen mycket om att göra motstånd mot att realpolitiken blir den enda politiken. Den revolutionära kampen är mycket mer än bara de mest kortsiktiga brännande frågorna som gärna leder till propagandism, censur och socialrealism. Genom en tonvikt på moral utgör surrealismen också en motståndsficka mot den moraliska reaktionen: mot familjen, mot nationen, mot religionen, mot puritanismen.

Surrealismens kunskapssyn fäster stor vikt vid att behålla det tvetydiga - gentemot det sunda förnuftet och den vetenskapliga logiken som strävar efter att göra världen entydig. I kombinationen av dialektiskt och analogiskt tänkande ser surrealismen den mänskligaste, lekfullaste och livligaste vägen till kunskap.

Analogiskt tänkande: att tolka världen och existensen genom jämförelser enligt gammalt mystiskt mönster. Dock att göra det utan metafysiska försväranden; att upplåta sig åt erfarenheter, undersöka systematiskt, bara inte tro (på gud, transcendenta verkligheter, själen osv).

Dialektiskt tänkande: att odla ett historiserande konfliktperspektiv. Vi förespråkar även en kritisk vetenskaplighet (eller snarare pseudovetenskaplighet eftersom det rör sig om att anamma vetenskapens särdrag utan att delta i dess kultur), det vill säga experiment, analytiskt sinnelag, noggrannhet i observation och tolkning, saklig dokumentation, självkritik.

Men allt detta parat med antiakademism, moralism, poetisk känsla, aktivism och respekt för perifera, outgrundliga eller slumpmässiga kunskapsvägar.



V.

Konsten har aldrig varit en huvudsak för surrealismen, och är det allraminst idag, när konsten som sfär är uppenbart degenererande och tömd på poetiskt sinne och dessutom exploaterar mänsklig frihet och kreativitet.

Vi vänder oss emot att det mänskliga skapandet institutionaliseras till förmån för de få, och vill istället hävda konstens möjlighet att utgöra oberoende kollektiva forskningsprojekt. Inför den uppblåsta konstnärsrollen reagerar vi som gemene man: det dumma, det sterila och det pretentiösa blir inte bättre bara någon kallar det konst. Känslan av att världen är rikare än vad vi ser är allas angelägenhet, och konstens. Vi skulle vilja kunna beskriva vår ståndpunkt i förhållande till den nutida konsten, men lyckas dock inte uppbåda nog intresse för det.



VI.

Man kan betrakta den surrealistiska traditionen som en uppsättning teman: kärleken bortom allt förnuft, drömmens märkvärdiga innehåll, vardagslivets glimtar av poesi, slumpfenomen (såväl torftiga som nådiga). Andra viktiga områden är automatismen, lekarna och experimenten, erotiken, drivandet.

Kan vi hoppas något idag från dessa klassiska surrealistiska teman och tekniker? De har framstått som magiska maskiner med kraft att ersätta de ekonomiska, filosofiska och estetiska sfärerna. Men vi aktar oss idag ofta för att se dem som lösningar, även om de fortsätter att frammana oförutsägbara och underbara saker.



VII.


Vi finner det också självklart att surrealistisk aktivitet idag och i Sverige inte kan vara vad som helst som traditionen erbjuder. Samtidigt som vi försöker problematisera våra förutsättningar har det vi gör spontant en viss riktning, som i jämförelse med andra surrealistiska grupperingar kan tyckas bitvis originell. Det handlar likafullt mest om olika betoningar och nya slutsatser av traditionen än om brott med den.

Framför allt har vi en stark dragning till det konkreta och materiella, det sinnliga och dokumentära. Inte minst vår iver att sky all religiositet och esteticism har fått oss att fokusera på det materiellt givna. Mer verklighet; att upptäcka det som verkligen finns på gatan. Att leta upp detaljer och sammanhang, än notoriskt systematiskt, än berusat inspirerat, än klumpigt slumpmässigt, som understryker verklighetens outtömlighet och frigörande potential.

Samma hopp sätter vi till de imaginära bilderna; just eftersom även de är konkreta, sinnliga och hemsökande. Men vi vill också understryka att dessa bilder inte behöver vara visuella, som de vanligen är i den surrealistiska konsten och diktningen, utan lika gärna audiella, taktila, eller i form av delaktighet i föremålens materia och än mer språkets materia/fysik.

Vår strävan att alltid understryka materialiteten och immanensen hos det poetiska har fått oss att lägga tonvikt på den hörnsten i den surrealistiska traditionen som är lekar och drivande, och på intresset för föremålen och för staden. Dessutom vänder vi oss nyfiket till naturen och till en låg materialism, som betonar det onyttiga och värdelösa. Medan den traditionella surrealistiska fantasins och bildskapandets landvinningar lätt låtit sig utnyttjas av den officiella konsten och litteraturen, och än mer av reklamindustrin, fäster vi nu blicken vid det överblivna, totalt främmande och oanvändbara.

Mest konkret har detta tagit sig uttryck i en utforskning av stadens värdelösa platser. Men det är också kopplat till betoningen på mer verklighet i ett understrykande av det mänskliga. Som ett svar på personlighetsmarknadens utbredning, där vi idag uppmuntras att designa vår personlighet och styra vårt liv som ett affärskoncept, finner vi än större anledning än någonsin att hota, lura och trakassera jaget, blotta oss i vår mänskliga motsägelsefullhet, ohanterlighet och varför inte löjlighet, utsätta oss för tillfälligheternas spel, lättjans tomhet, avvikandets ångest, kollektivitetens imperativ, kreativitetens tvångstankar och verklighetens förvillelser.

Formeln är, först som sist, mer verklighet.


(Januari 1999)


Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact