Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact

 

 

Aase Berg

 


Ruelse

 

Det är lätt att hemfalla åt domedagspredikan i en smutsig tid som denna. Vi ångrar djupt vår egen existens: ingen annan civilisation har hatat sig själv så som den nuvarande. Vi är sjukdomsanfrätta, deprimerade och bakfulla, i en tid då varje handling är förtvivlad. Och det är viktigt att inse att vi varken har skyldighet eller anledning att utöva någon plikttrogen konstruktivitet.

90-talet utmärks av en skräck, som förebådades av 80-talets extrema hygienrevolution. Att sola solarium, duscha varje morgon och hålla sig med anorexia var några av de uttrycksformer den nya bacillskräcken erbjöd. Det rörde sig om förpuppning, om att stänga in sig i hygien och TV-apparater. 90-talet lider av baksmälla efter denna antiseptiska luftballongstillvaro. Det krigas på Balkan, vi är fula, skitiga och panka, slappa i köttet igen. Men allting skulle ju gå bättre när muren föll? Ja, vi våndas. Världen inflammeras av dödsbakterier och cancer. Samhällets pengar försvinner i politikernas och näringslivets svarta struphål, medan vi som inte får några kickar av att idka utsugning står vid läppkanten och är väluppfostrat fattiga. Och hur var det nu egentligen med EU? Har man inte ett svagt minne av att allting skulle bli så jävla billigt? Varje ögonblick ångrar sig självt - hela tiden. Vi vrider oss på ruelsens spett. För att citera SAOB:


"Ruelse: (sannolikt rotbesläktat med rå eller rysa): ånger; numera i synnerhet om en djup och häftig ånger som utmärkes af förtviflan eller förkrosselse eller dyster sinnesstämning eller grubbel och dylikt."


I denna onda tid kan det vara på sin plats med en kritik av det imbecilla hopp som många försöker dölja sin förruttnelse, sin spetälska bakom. Som om ingenting hänt! Som om de aldrig blivit smittade! Andra drivs istället vidare av ett bestialiskt hat mot sakernas tillstånd, och vägrar - på rent trots och som en nagel i ögat på alltihop - att begå självmord. Medan man ändå fortfarande är vid liv tvingas man framåt av oron, av en inre hunger efter att skapa (eller - som fåglarna - kräkas upp) poesi i olika former. Poesin är en vilja att ställa tillrätta, en imaginär lösning, ett sätt att undvika en katastrof som redan har skett. Poesin är en kanske intelligent, kanske idiotisk flyktväg ut ur en senildement situation. Den är en dialektisk rörelse, den river upp de sår som finns där samtidigt som den försöker läka dem. Här öppnar sig den mest radikala och enda acceptabla vägen mot en människovärdig existens. Här är allvaret orubbligt och absolut. Vart detta ska leda vet ingen.


Är man samma person (samma så kallade individ) när man begår en handling som när man ångrar den? När man har gått för långt, förstört sina chanser, bränt sina skepp, då infinner sig en bitterljuv och glasklar äckelkänsla inför vad som har hänt. Den hand som föder oss har vi malt ner till köttskum - samhällskroppen är sjuk och rutten ända in i generna. Ruelsen över detta storslagna massmord skulle lätt kunna slå över i en tvångsmässigt pseudokonstruktiv Greider-effekt: "Nu måste vi försvara det vi inte ens har längre". Som om det ens vore möjligt att väcka liken och återvända! Men vi tänker fan inte återuppbygga de broar vi redan har bränt. En ny svart stinkande sol kommer att födas. Vi skrattar av ruelse!


Stockholm, februari 1996


(Stora Saltet Nr 4, Mars 1996)
 

 

Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact