Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact

 

 

 

Minnets mutationer


Vi har redan förut haft tillfälle att redovisa ett resultat av denna lek, vars tillvägagångssätt är enkelt: en text läses upp högt, de lekande söker därefter rekonstruera den så troget som möjligt ur minnet.



 

Månflickan


Kring jorden dyster midnatt rår,
Bland svarta skyar månen går.
Mitt för mitt fenster, mild och klar,
Hans silverglob ren kommit har,
Och med hans sken i kammarn ner
En himmelsk mö jag stiga ser.

Skön är den späda. Hennes hy
Är röd som österns morgonsky
Och barmen vitlätt, lik den snö
Aprildar över jorden strö,
Som himmelen dess ögon blå.
Med silverröst hon talar så.

Vak opp, o älskling, ur din dröm,
Amanda och dess rosor glöm.
Kom, följ med mig till månen opp,
Härnere strålar intet hopp,
Härnere blommar ingen fröjd
Men fullhet bor i eterns höjd.
(...)



 

Aase Berg:


Midvinternatten kall och hård
på svarta skyar månen går
tittar ner med iskallt ljus
i mitt lilla mörka hus
Ned stiger en fager mö
med barmen vit som snö
och hy så röd
Glöm Amanda och vak opp
Härnere finns det inget hopp
Härnere finns det ingen fröjd
men högt i etern blir du nöjd



 

C-M Edenborg:


När svarta skyar omkring natten glider
Och midnattstimmen i sin kåpa lider
Då glimmar månen i mitt fönster fram
Lik silverkulan som i såsen sam.

På hans våta strålar glider ner
En fuktig ungmö, jag henne naken ser
Med stora tuttar som av snö besmorda
Jag mig i hennes skötes mull vill jorda

Hon talar till mig med sin röda röst:
"Glöm bort Amandas styva bröst,
Träd med mig upp i himlens höga kupa
Så slipper du i underjorden stupa.

Höj din blick från stoftet upp och skåda
Det evigt sälla; paradisets klåda
Skall glädja dig i evighet. O stig,
Min älskare, upp från ditt liv med mig."



 

Mattias Forshage:

Månflickan


Dess silfverne skifva vandra
att dystra lefvernen klandra
allt öfver jordens djupgrå slätt
den strör sin metalliska svett
att tunga klagomål drifva
som tryckas genom fenstrets skifva
Där uti kammarn jag förnam
en gestalt ta form af ljusets damm
En purpurqvinna hvit som blod
där plötsligt uppå golfvet stod
att mig ur dystert lif så tvinga
och oss mot månans himlar svinga



 

Stefan Lakatos:


Mörkret vilar tungt runt jorden
Runt dess midja och silverne öga
Här finns inget hopp för orden
Följ med mig upp till månen
och glöm Amanda



 

Petra Mandal:


Som svarta sjöar
speglas himlens ljus
Ett töcken
Och det skimrande
vi allt i blått förnimmer
Du avgrunds djupa horisont
välver av kunskapens ångest
Och Amanda ler
Flyende sin huds ondskefullhet
Det blomstrande över ängar
Ångrar våra ögons blick
När hon skänker sina händer
en törst att dö
I vita kammaren
vi stänger våra rum
Att kunna se




 

Ödet och slumpen


Högt över stjärnornas borg du tronar, mäktiga Öde,
Och till harmonisk dans tvingar systemernas klot.
Världar du skapar och världar du förstör, men icke till jorden
Räcker din eviga makt: slumpen dess spira du gett.
Klädde i slöjor av stoft, kring materiens nattliga öknar,
Vandra idéerna här, eterns gudomliga barn,
Irra och söka ett mål och söka det evigt förgäves,
Ty från sitt fädernesland stego de brottsligt hitned.
Allt det goda förgås, av ett sämre besegrat och utträngt,
Flyktigt är blommans liv, törnet på vintrarne rår.
Älskarens rosiga dröm, den vises ensliga tankar,
Skaldernas heliga eld, svaren, vart flydde Ni väl?
Alla av er ej skänktes den makt att segra på tiden,
Månne det Ödets verk, månne ej slumpens det var?



 

Aase Berg:



Högt över ödet
svävar eterns idéer och stoft
Världar du skapar och världar du förstör
Slumpen irrar
Intet överlever döden
Allt förgås



 

Mattias Forshage:

Ödet och slumpen


Höljd i stjärnornas borg
himlarnas dunkla ansikten
slumpens bedövande verk
i åskorna brottsligt skalla
idéerna stiga neder
fylla kött och dal
Månne ej slumpen i skaldens skugga
den vises eller hjältens
utan andens tvång

 

Stefan Lakatos:



I älskarens rosiga dröm
sökes materiens barn
Månne är det vinklade hörn
på blommornas kronblad



 

Petra Mandal:



Högt över gyllene timmar
du svävar med fötter av guld

Allt i den tidiga timmen
som stigen ur en brunn

Fötters svävande likhet
axlar in borglighet
det vi förgäves glömt

Återkallande av stridsrop
vi anar inga ting
Denna tidiga timme
när förgänglighet är din borg

Och sorgen nalkas
av tornets form

(Ur Stora Saltet Nr 3, Dec. 1995)
 

 

 

Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact