Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact

 

 

Inlevelser i dödsögonblick
 
 

Den som blivit överkörd på Roslagsvägen utanför Naturhistoriska Riksmuséet.
Huvudet är sönderslitet. Lemmarna spretar hit och dit.

En röd sträng väter horisonten. Jag är både innanför och utanför mig själv och ett svart sus rullar bort.
Mina kliande tår smeker tegelfasaden i en tunnel av rostig plåt - min barndom domnar bort i en smak av gummi.
Jag tänker med kluven tunga: Vem är jag?
 

Någon av gladiatorerna i Spartacus' följe (en av dem som blivit korsfäst längs via Appia).

Döden sjönk upp i kroppen.
Det känns som att jag försöker vinka,
jag försöker flaxa.
Maskarna kittlar mina testiklar.
Det rör sig i mig på ett nytt sätt
och jag blir lättare av att ätas.
Hålen i mina händer har grön ögonskugga.
 

En som dog av hög ålder; 107 år, 30 år av senilitet, allehanda krämpor och vanskötsel på institutioner.
C:a 107 år av dödsskräck.

Försvunna krämpor, uh de' e' tomma krämpor, de' e' värre, grämelse.
 

Jag hoppade från ett högt hus och blev mos mot trottoaren.

huvudfötter nerv var - vad är jag?
trottoaren osar varm mot mina deprimerande köttbitar
nu kommer hunden här
jag är whiskas
 

Jag tog livet av mig genom att ställa mig på järnvägsspåren. Fick ena benet avklippt och dog en stund efteråt.

Kör över mig igen!
Jag kände inte kraften,
utan du amputerade mig som ett sista illdåd,
din bländande front,
min forsande pipa, blodbevattnande i ditt spår,
mitt spökoffer på väg till Västerhaninge
och jag plankar på din urspårning till ändstationen, ...
 

Slagen till döds med en telefonkatalog, efter att ha stannat till med bilen för en varmkorv.

Det var en överraskning Ljungberg att jag hann Stig aldrig rektor Ljungdal begripa Sveavägen
när Sveavägen var skall man nu Aina Ljungbäck sin ketchup senap hemmafru Ekvägen och sin mun
Ljunglöf där trottoarkanten Ljungstedt fil. kand hade man nu bara hunnit Sven-Erik innan få sin Eberhard
Ljungström trandrypande köttslang pensionär
 
 

Hängd o innan snöpt o händer o fötter avhuggna. Straffad alltså.

Lång tid förflöt då jag krälade fram och sökte febrilt efter ett substitut för den förlorade sonen
jag hasade mig fram lämnande variga märken runt omkring mig
röken från den sargade kroppens fem ställen retade mina ögon
och tvingade dom upp
jag fann migsjälv med alla stumpar kringlindade runt ett träd
omringat utsöndringar
gripandes efter kokpunkten
 

Personen har frusit ihjäl i ett flygplans bagageutrymme, någonstans 11 km upp i luften.

Jag dog bland moln och koffertar
i den tredje stora luftgropen
Den första luftgropen klirrade jag
Den andra gick ena handen av
Den tredje, då gick huvudet av
Fripassagerare, fripassagerare
De tinade upp mig och la mig i en kista
med handen på huvudet
och huvudet, det la de bakvänt
med näsan mot kistbotten.
Fripassagerare, fripassagerare
Död bland molnen
Tinad på jorden
Och nu med näsan mot underjorden.
 
 

Död genom självantändning kvinna, 82. Kvarlevor: 2 fötter.

Jag satt på en pinnstol i en pöl av fotogen och tittade på fotografier.
Det var jag på en badstrand, jag på en häst, jag med någon man och jag som barn
med andra barn som alla skulle bli sjuksköterskor och poliser.
Jag frös, drog ett halsbloss, hostade och askade av mellan knäna på den våta klänningen.
Nu är det alldelles svart och ingenting av det där finns längre.
Bara fotografierna är kvar.
 

Sovjetisk straffånge, som tvingats anfalla Waffen-SS, rusa över minfältet mellan arméernas skyttegravar och ligger söndersprängd för döden.

ha ha ha, var är min fot, det kliar
hi hi hi, farmors gröt, löjligt
Om de kunde se mig mu mu
Ko jävel, ko koo
Komage Hee He
Koskit.
 

(Bruno Jacobs, Carl-Michael Edenborg, Sebastian Osorio, Maja Lundgren, Aase Berg, Mattias Forshage, Riyota Kasamatsu, Niklas Nenzén, Jonas Enander, Sebastian från Nyköping.
16 januari 2000, Café Ogo, Stockholm).

 

 

 

Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact