Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact

 

 

 FINNS DET FORTFARANDE LIV I STÄDERNA?

- om händelserna i Göteborg och stadsliv idag i allmänhet

 


Den kamp som försiggår i allt som händer i vårt samhälle är flerdimensionell. På ett visst sätt handlar det alltid ytterst om en kamp om kontrollen över mervärdet, men den är ömsesidigt beroende av andra integrerande fronter: kampen över kontrollen över vars och ens tid, över produktionen, över livsmedlen, över tänkandet och fantasin, över kroppen etc.

En front som blivit alltmer akut på senare år är klampen om det sociala rummet. Medan det förut varit självklart att olika samhällsklasser, och olika samhällsklassers olika kulturer, präglat olika platser, så strävar kapitalet nu efter att låta sin rent kommersiella kultur undantränga allt annat.

På 80-talet hade vi den s k yuppifieringen som med stadsplaneringen som medel drev ut folk och folkliga aktiviteter från stadskärnorna, genom att liksom äta upp städerna inifrån och ersätta torg och brokiga stadskvarter med inglasade köpcenter, kontorskomplex, övervakningskameror och väktare. Under den därefter följande perioden var det sedan inga problem att låta lågkonjunkturen motivera alla slags försämringar och inskränkningar i människors rättigheter. När så konjunkturen nu vänt skall verket fullbordas. Och eftersom det numera råder så gott som konsensus över hela det etablerade politiska spektrat om brutal nyliberal ekonomi så går det geschwindt.

Idag finner folk det djupt rimligt att alla detaljer i gatubilden som kan störa turister och andra investerare nåste rensas bort, att olönande verksamheter som föreningsliv, lekplatser etc inte kan få rum, att människor som inte är ute efter att konsumera inte kan tillåtas röra sig fritt. Särskilt inte som de sistnämnda ofta ser osnygga ut och därmed även i det avseendet hör till kategorin investeringsstörningar. Till råga på allt finns det flera grupper inom denna kategori som har en stark benägenhet till vandalism, protester eller bådadera.

Stadsbilden är reducerad till en marknadsplats och till en levande reklamfilm för samma marknadsplats. Alla är och föreställer nöjda konsumenter. När situationisterna under 50- och 60-talen utvecklade sina ideer om skådespelssamhället så var det en ansträngning för att förstå hur hela det sociala livet kommit att invaderas av de kapitalistiska marknadsrelationernas inautencitet. Det är hårdare tider nu och såpass avancerade teoretiska resonemang verkar ofta rentav skjuta över målet: det är vanligen inte längre så subtilt att människor strävar efter ett meningsfullt liv men mäter detta och agerar enligt sakernas sken i en helt inautentisk vardagslivssfär som är autonom men uppbyggd enligt marknadens principer. Vardagslivets autonomi och strävandena efter ett meningsfullt liv är förlegade, nu mäts allt sådant åter i ren oförställd varukonsumtion, rena och oförställda marknadsvärden.

Jag menar då att en av dagens allra mest avgörande kampfronter, åtminstone i urbana områden, är den mellan ordning och heterogenitet.

Ordningen är kapitalets vision om ohämmat konsumerande, upprätthållen genom hårdhänt social uteslutning, nolltolerans och jippokultur; heterogeniteten är en ohelig allians av allt/alla som därmed trängs undan: ungdomsgäng som hänger istället för att köpa kläder, skivor, öl och vara glada; dårar, knarkare, gammaldags alkisar och allehanda uteliggare; fattiga, förbannade, aktivister, kufar, ligister.

Visserligen förutsätter ohämmat konsumerande en viss oordning, så kapitalets vision saknar inte motsägelser. Tokreor och vattenfestivaler försöker organisera ett utsvävande moment i den ordnade konsumtionen. Men för att inte utsvävningarna ska bära för långt behövs förstås alltid butikskontrollanter, patrullerande poliser och företagarföreningar som slänger ut alla som inte hör hemma, alla som inte har råd eller lust att shoppa, alla som inte platsar i reklamfilmen, alla som tar sig friheter. Den till synes godartade vision om karnevalisk, folklig kultur som ryska litteraturvetare, brittiska historiker och allehanda efterföljare till dessa har närt är inte harmlös; det segerrusiga kapitalet kan ingalunda hantera en folkmassas passioner utan måste alltid sätta in övervakning och repression. Seriösa utsvävningar ställer varje människa inför sina verkliga önskningar och existentiella villkor, att uppfinna kollektiva former av utsvävning hotar alltid den illegitima makten.


HEJA VANDALISMEN MEN LEVE KRAVALLERNA


Som strategier mot denna massiva homogenisering/utestängning tycker jag att det finns anledning att uppvärdera och uppmuntra all slags vandalism och även det mest korkade eller sorgliga av brokigt gatuliv. Det finns alltid en nyttig utopism i att leva som om man fick leva. Det finns ingen anledning att låta något enskilt moment i förverkligandet av den stora globala köpfesten att genomföras friktionsfritt. Det finns småsegrar i klasskampen i alla former av bredare spontant folkligt umgänge och alla minskade vinster.

Därför är det också i mina ögon en nödvändighet att försvara och uppmuntra kravaller.

Vi tar det från början. Att föreställa sig en kravall, vilken språngbräda för fantasin. Men vad är det man önskar sig av en kravall?

En kravall är i sig:

1. en radikal urladdning som drastiskt ökar fältet av möjligheter.

2. (lokalt och momentant) totalt upphävande av den allmänt rådande ordningen

Dessa två punkter är helt grundläggande eftersom de är av största betydelse på flera nivåer samtidigt. Dels är det en fråga om hur heterogeniteten triumferar över den ålagda ordningen, äventyrar maktförhållanden och skapar ett historiskt ögonblick: ett ögonblick där plötsligt många fler saker är möjliga än tidigare och där den kurs händelseförloppet råkar ta har dynamiska effekter som kan ändra världens gång. Men oberoende av vart det i slutändan leder har det en oöverskattlig betydelse som radikalisering av det sociala, av gatulivet, och dess möjligheter, och givetvis som radikalisering av det subjektiva däri: att plötsligt verkligen leva i så måtto att allt man upplever verkligen ter sig meningsfullt, verkligen känns, verkligen rör en, att man verkligen står inför en ohygglig vidd av möjligheter och att ens minsta handlingar verkligen förändrar saker.

Den allmänt rådande ordning som således upphävs är både ordningen i att människor bara rör sig i det sociala rummet för att konsumera, förflytta sig till och från arbetet eller reproducera sin arbetskraft, ordningen i att butiksägare och poliser definierar och upprätthåller de snäva gränserna för vilka beteenden som är tillåtna, ordningen i att människor egentligen inte agerar utan bara går och fyller en funktion i arbets- och kommerssystemet, ordningen i att det som händer en ute på gatorna egentligen inte angår en på ett mänskligt plan.

På det direkt politiska och sociala planet har det också stor betydelse att en kravall också alltid verkar medföra

3. utsvävande förstörelse av privategendom och kapital överhuvudtaget

4. en samtidigt direkt och symbolisk attack på både själva kommersens och 

själva ordningens främsta emblem: skyltfönster och poliser.

Därtill önskar man sig alltid (vilket man har otaliga historiska belägg för att göra):

5. radikal uppfinningsrikedom och humor

6. någorlunda brett deltagande och uppkomsten av spontana demokratiska former.


Framförallt ur de sista punkternas perspektiv står det klart att kravallerna under toppmötet i Göteborg var djupt otillräckliga och kanske delvis missriktade. Men att i detalj sålla, moralisera och taktiskt värdera handlingar födda ur legitimt raseri hos maktlösa människor med drömmar om en ny och annorlunda samhällsordning är knappast den angelägnaste poängen att göra.

Men när ett anslutande raseri utlöser en unik våldsutövning hos statens representanter som har alla resurser de önskade sig och är utbildade för att med lugn och förnuft hantera oanade krissituationer, då finns förstås ingen anledning att tiga. Man undrar bara om denna terror mest sannolikt var individuella överilningar eller om det var ett välplanerat led i den imponerande polisinsatsen för att helt krossa planering, infrastruktur, mötesplatser, legitimitet, styrka och hopp hos de flera tiotusentals demonstranterna. I det förra fallet innebär det att man kan bli nyckfullt skjuten för vad som helst, i det andra att den motståndsvåg man skönjer i västvärlden nu nått fram till att väcka en klart mer massiv repression än tidigare. I båda fallen innebär det ytterligare hål i den västerländska demokratin som redan tidigare till stora delar var ett föga övertygande skådelspel.

Den främsta poängen måste dock vara att brännmärka den blodtörstiga konformistiska mobb som därefter rasat på gator, arbetsplatser och givetvis allra mest i massmedia.


DET FULASTE KADAVRET


Givetvis fanns de människor man älskar, har förtroende för, tar parti för eller bara trivs ihop med, i demonstranternas skara (sysselsatta med en påfallande bredd av olika saker). Men ur ett övergripande perspektiv har kollektivet av demonstranter inte gjort annat än vad som väntades, liksom de opålitliga journalisterna, de cyniska politikerna och de brutala poliserna. De som verkligen betett sig uppseendeväckande illa är den förbannade allmänheten.

Med allmänheten menas givetvis inte folk generellt. För att tillhöra allmänheten ska man inte bara hamna utanför varje skara av aktörer, utan man måste också frånkänna sig sin individualitet och göra anspråk på att vara blott en representant för denna allmänhet. Ens tankar och känslor anses då för objektiva. Massmedia tillhandahåller inte bara all nödvändig bakgrundsinformation för att bilda detta förment objektiva omdöme utan passar vanligen också på för säkerhets skull att rakt ut skriva hur folk ska reagera och tänka. Så fort man ifrågasätter massmediebilden (utifrån analytiskt tänkande eller rena misstankar likaväl som utifrån specialkällor, förstahandserfarenheter eller rykten) distanserar man sig från denna konsensusobjektivitet och etablerar sig som ett särintresse. Därmed förklaras man också osaklig, subjektiv, egoistisk och notoriskt opålitlig. Är verkligen svensk konsensus så mycket mindre effektiv än de storskaliga censursystemen i östeuropa var?

Gängse politisk konsensus i Sverige brukar annars vara den hårdföra meshumanismen. Den karakteriseras enklast som den tillsynes bakvända övertygelsen att medlen helgar ändamålen. Bara man håller sig till vad som kallas de ”demokratiska spelreglerna” (dvs koncentrerar sig på lobbying, sätter sin tilltro till parlamentet och partierna, argumenterar sansat och vänligt och erkänner de etablerades auktoritet, beter sig ihärdigt fredligt och lyder polisens minsta vink om man någon gång i undantagsfall skulle hamna någonstans där de inte vill ha en), då är man god oberoende av vad man har för politiska mål. Om man däremot använder någon form av direkt aktion, särskilt om man bryter mot lagen men egentligen också så fort man visar någon som helst aggression, då är man en extremist och ligist som ska lära sig veta hut, en antidemokrat och varför inte en fascist, helt oberoende av vem man är och vad man eftersträvar.

Men denna mycket enkla åskådning får problem i samband med sådana här konfrontationer.

När det helt öppet visar sig att statens represenanter är långt mer aggressiva, våldsamma och t o m olagliga än någon annan lyckats bli, så håller inte längre det förenklade fokus på de använda metoderna. Istället måste man ge dem obegränsade befogenheter i själva upprätthållanden av ordningen, därför att själva ifrågasättandet av ordningen i sig likställs med det kaos och våld, den radikala omfördelning av makt och egendom som det skulle kunna möjliggöra. I varje liten krissituation är var och en som inte solidariskt försvara den rådande ordningen (och dess representanter) en extremist, en antidemokrat och varför inte en fascist.


FLER STRATEGISKA SLUTSATSER ATT DRA


I ljuset av ett sådant undantagstillstånd är det väl äntligen dags att sluta bekymra sig så förbannat om hur allt man gör ska te sig i allmänhetens ögon.

Allmänheten har inget resonerande omdöme och inget minne. Den hämtar lika listigt som välvilligt hela sitt perspektiv från de dagliga nyheterna. Många av de som vänder sig till allmänheten känner förvisso till detta och vet att allmänheten inte nås på gator, torg, arbetsplatser, skolor och allmänna kommunikationer, utan via journalister. Därför lägger de ner största delen av sin möda på att informera, smickra och vädja till journalisterna.

Massmedia är som vanligt ute efter att med vilka medel som helst försvara vilka ståndpunkter som helst som väcker starka känslor och ger dem legitimitet som folkets röst. Massmedia är därför fundamentalt oberäkneliga och oresonliga. Väldigt få journalister har alls en position att publicera ett eget omdöme, för att inte riskera något försöker de snarare göra sig till neutrala tolkar för det som från början tycks dem vara den åsikt som väcker allmänhetens konformistiska engagemang. Ibland är den bilden dock inte ett raskt okontrollerat hopkok utan en medveten produkt. Har man ett propagandamaskineri som polisens visar sig vara de få gånger de satsar hårt på det är det ingen match att få massmedia att påstå vad som helst. Har man mer begränsade resurser som vi så kan man aldrig utnyttja massmedia utan bara utnyttjas. Alla dessa mödor för att hålla journalister informerade och dessutom på gott humör är bortkastade jävla mödor. Och allmänheten är förstås inget att arbeta långsiktigare med. Ena veckan filantroper och poliskritiker, andra veckan fascistoida polisälskare; ena veckan välvilliga jämställdshetsivrare, andra veckan dreglande machos; ena veckan arbetarklassolidariska, andra veckan högermoralistiskt rasande över varje klasskampsyttring.

Så länge det finns egna kanaler så borde vi inte ge någonting åt massmedia. De svälter förmodligen inte ihjäl av det men vi kan lägga arbete på fruktbarare ting. Och monstret allmänheten kommer att rasa mot oss när vi visar vårt rätta ansikte i åtta eller nio fall av tio, men i det tionde kommer man gå man ur huse för att delta i kravallerna.

 

Mattias Forshage

(halva texten har redan cirkulerat som ett dokument från surrealistgruppen, som dock inte kollektivt ansvarar för innehållet)

 

 

 

Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact