Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

 

Mattias Forshage


 

En påminnelse om begärssimulationsindustrin, rekuperationsmekanismerna och slaget om annonsplatsen som heter själen




Det som kunnat utnyttjas av surrealismens landvinningar har kommit till bruk. I viss mån inom konst, litteratur, etc. och i långt högre grad inom reklamindustrin. Detta sägs ofta för att misskreditera surrealismen men är icke desto mindre sant. Reklammakarna har verkligen tagit fasta på resultat som visar att de oväntade sammanställningarna, de märkvärdiga slumpfenomenen, det brutalt absurda och ohyggligt lekfulla, faktiskt fångar människors uppmärksamhet och talar ganska direkt till mer eller mindre dolda delar av deras tänkande som pågår mer eller mindre kontinuerligt.

Skapa något kan vi väl inte direkt göra. Vår kreativitet är dock oändlig i det att vi förmår med olika metoder uppmärksamma stycken av vår språkliga och imaginativa förmågas jävla maskineri. Kalla det för det omedvetna eller ej. Allt genererar språk och bilder. De kommer att visa sig vara väl underbyggda av erfarenheter och önskningar, inte minst av pinsam, oresonlig, bortglömd och känsloladdad art. Eller också ha en enastående förmåga att producera sådana associationer. Det skulle inte gå att avgöra om det så vore det ena eller det andra sättet.

Vår språkliga och imaginativa förmåga har kunnat fascinera även under de torftigaste yttre omständigheter. Den kontrasten har då gjort att vissa velat se den som en manifestation av en eller annan gudom, andar, etc. I förra seklets början bland psykoanalys, modernism och andra nya verksamheter för människovetenskapen framstod den fortfarande som en distinkt sfär som kunde garantera en viss psykisk autencitet.

Idag har spridda landvinningar från tänkandets och förnimmandets mest avancerade positioner alltså ingått en till synes oskiljaktlig förening med den mest förnedrande misären i reklamen. När marknadsekonomi råder tenderar vad som helst som kan ge pengar att uppehållas. Det tjänas pengar när vi köper allehanda varor, det tjänas pengar när alla tillgängliga medel för att komma in i våra huvuden mobiliseras för att hetsa till mer inköp. Det behövs ingen konspiration. Reklamen tog över det surrealistiska med automatik. (Många surrealister deltog förresten själva för nöjes skull – Magritte, Nougé, Ernst, Dalí och Duchamp var alla pionjärer för udda kommersiell marknadsföring.)

Och parallellt med att reklamen kan te sig slående, vacker, förbannat rolig och övertygande irrationell, så blir alltmer av vår fantasi och vårt språk präglat av reklamen. Jag vet inte vilket av de två leden som är mest förnedrande. Men det är inget konstigt det heller. Lyssna efter i huvudet: är det inte en massa dumma poplåtar och rentav reklamjinglar som ekar där? Producera ett spontant ordflöde, i stort sett i enlighet med Bretons recept för automatism i Surrealismens manifest, utan all censur: dyker det inte upp en del varumärken, en del suggestiva frammananden av godtyckliga behov som i reklamen? Om du verkligen rannsakar dina drömmar, går det inte att känna igen en del landskap och vackra människor från reklambilderna? Varför skulle våra oerhört receptiva psykiska förmågor inte snappa upp just det som det alltid tjatas om mest, och mest förföriskt, om?

Själen är en reklampelare bland andra. Den som marknadsför sig effektivast får tillgång till platsen. Det är den bästa reklamplatsen; folk kommer att tro att det är de själva. Och varför inte? Hur skall man dra gränsen för sig själv bland alla ord och bilder? Detta är inte jag. Detta är inte mig.

Tycker någon att detta låter alldeles postmodernistiskt? Nej, det finns ingen anledning att ge efter för en kvalitativ denivellering. Det finns kommunikation som bygger på nakna sociala behov, på strävan efter ömsesidighet och nyfikenhet inför det okända; som markant skiljer sig från kommunikation för att marknadsföra, vare sig det gäller prylar, levnadssätt, åsikter eller personer (som alla kan vara lika mycket varor). Framför allt så finns det poesi, som markant skiljer sig från icke-poesi. Eller inte alltid så markant förresten. Det finns i alla fall ingen psykisk autencitet som kan garantera poesin. Den uppstår fortfarande kontinuerligt där man minst anar det. Den kanske tas över kontinuerligt av reklamsfären på just de ställen där man väntar sig mest av den. Kanske är detta en ohygglig dragkamp, en oerhört intrikat kapprustning. Rekupererade element slår tillbaka och allt rekupereras. Allt står ständigt på spel.

Eller inte. Lugnet är en företeelse som poesin alltid kunnat hävda på ett övertygande sätt och reklamen alltid på ett mycket uppenbart ihåligt och hycklande sätt. Vissa teman som har med t ex förälskelse, öppenhet inför natthimlen, innerliga sinnliga njutningar, havet, skogen, tankens upphetsning att göra, blir aldrig någonsin uttjatade utom för den som är en moderiktig cyniker som till varje pris måste undvika att framstå som löjlig. Poesin kvarstår, till och med i sin mest traditionella gestalt, men slaget om själen utföll till närlingslivets triumf. Är det någon som saknar själen förresten? Vad var det man skulle ha den till?

 

 

 

 

Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact