Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact

 

 

 

Diktodling


 

Lek genomförd den 25 april 1995. C-M Edenborg formulerade frågorna och läste upp Ann Jäderlunds dikt "Dottern går före fadern ut ur skogen" från samlingen Snart går jag i sommaren ut (1990). Frågorna löd:

1. Hur lyder gåtan på vilken dikten är lösningen?
2. Hur är frasen "fadern är havande eller han gråter" relaterad till dikten som helhet?
3. Vilka naturprocesser beskrivs om man läser dikten som en kosmologisk myt?

Dottern går före fadern ut ur skogen. Luften är tung och doftar av de röda marmorbladen. Eller av strålparadisfåglar och enkla tusenskönor. Fadern är blind och djupt förtrollad. Ur ögonen lyser det förtrollade skimret. Han har en ljus och senig nästan framstickande arm med fågelsekret. Fadern är havande eller han gråter. När dottern leder honom under de skarpa rosgrenarna. Där fula sorgmantlar sitter med utslagna och undergivna vingar. Dottern är också blind men hon trevar. På bröstaxlarna lyser starka sår. Pickade av en azurkorp. Eller av andra fåglar med långa strimmiga stjärtar.*



Aase Berg:

1. Vem är skogen?
2. Det finns ingen skillnad mellan frasen och dikten. Dikten slinker fram ur glipan i denna förtrollade fras, där skärvan växer ut ur insidan.
3. Att jorden stöter upp sig själv ur sig själv genom ett brunt hål i sin egen massa.



Carl-Michael Edenborg:

1. Vad är det som har åtta ben på morgonen, fyra ben på dagen och sex ben på kvällen?
2. Den symboliskt kastrerade Oidipus har antingen svalt sina egna ögon och därigenom befruktat sig själv, eller också begråter han sin förlust. Hans dotter Antigone undrar om det är hennes fel, och hon försöker leda dem båda ut ur det kastrerande mörkret.
3. Fadern är solen (icke-seende men lysande öga). Skogen är natten, befolkad av mörkrets lockande/hotfulla makter. Den blinda, trevande dottern är natura naturans, världssjälen, som utgör kosmos-o liv, och som får solen att gå upp på morgonen.



Mattias Forshage:

1. Vad finns kvar innan dagen faller och utplånar alla spår?
2. Det är en metodisk osäkerhetsprincip som verkar säga en hel del om tolkningsramarna för dikten, men i praktiken i stället låter en central guldklimp hastigt skymta: nämligen isen i hans sköte.
3. Utträdet ur skogen är språnget i evolutionen av typen fiskarnas uppstigning på land. Därom vittnar också fåglarnas transformationer, som är allt annat än jämna. Inte ens blindheten är jämn, den är sorgmantlarnas öppnande och stängande av vingarna och såren är dess rudiment.



Bruno Jacobs:

1. Vad är det egentligen för fel med ordspråket "bättre en fågel i handen än tio i skogen?"
2. Frasen understryker diktens "gåta", nämligen att ordspråket är "felvänt", det är bättre med 10 fåglar i skogen än en i handen; utifrån ordspråkets logik kan inte en man vara havande, och bör inte heller gråta. Möjligen begråter han den infångna fågeln (ungefär som den ursprungliga synden).
3. Den naturprocess som motsvarar den diffust, mycket allmänt beskrivna mellanfasen av det alkemiska verket. Konjunktionen har nog fullbordats, bägge parterna är dock ännu blinda, men mannen är havande. De lämnar skogen (mörkret, putrefaktionen) och rör sig mot de röda marmorbladen. Fåglarnas stjärtar börjar uppenbara sig, de går mot en rosenbuske etc.



Ilmar Laaban:

1. Hur många fåglar behövs det för att av två blinda göra en seende?
2. Fadern gråter för att dottern med hela det förförelsemaskineri dikten handlar om inte har lyckats göra honom havande.
3. Guds död i en religion där den kristna songuden (incestuöst) bytts ut mot en dottergud. Dottern kommer att överleva fadern, det är för att kunna göra det som hon trevar.



Christian Werner:

1. Vilken är den händelse som så att säga "ligger på tungan" nära att bryta fram i medvetandets ljus, men vägrar ge sig tillkänna och förstummar dig?
2. Den understryker faderns svaghet i förhållande till dottern; hans totala desarmering. Bägge är blinda men dottern går före. Fadern är sjuk, han kanske dör. Flickan har tagit faderns plats och hennes gift har aktiverat hans.
3. Dikten skulle kunna förklara hur skogen förvandlades till öken där inget mera kan växa och allt förbränns av den olidliga anspänningen mellan sol och sten.

* Dikten publiceras med Ann Jäderlunds välsignelse.

(Ur Stora Saltet Nr 1, Maj 1995)

 

 

 

Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact