Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact

 

 

Brottstycken om vandalismen – Det asocialas sociala relevans


På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar

varhelst en usling finnes, han är min vän, min bror

Bengt Lidner


Bara den som skänker helheten av sin människa åt samhället deltar verkligen i det: bara den som inte håller tillbaka sin småaktighet, sin barnsliga vägran, sin ilska, sina idiotiska infall och oresonliga önskningar. Den som undertrycker detta så kallade asociala, eller förbehåller det en snäv privat sfär, för att fungera mer friktionsfritt i sällskap, är inte mer social än andra, utan bara mer förljugen: en dålig reklamfilm för sin person. Och som sådan mindre social. Det som förmedlas är inte deltagande, öppenhet och nyfikenhet utan bara ett eller annat förutbestämt budskap, ett eller annat funktionssätt. Propaganda för något givet, eller för det givna som helhet.


Varje akt av vandalism är inte nödvändigtvis vacker, god eller rekommendabel, men dock alltid motiverad och social relevant. Den uttrycker lika mycket den generella nivån av bortträngningen – och bristen på allmänt delade kulturella former för överträdelse – i den aktuella samhällsformationen, som elementära individuella behov av avvikelse. Med det sagt tänkte jag försöka hålla tillbaka det mer eller mindre banala sociologiserandet och psykologiserandet som man så lätt hamnar i inför dessa ämnen. Jag vill hellre utforska vandalismens politik och fenomenologi.


Avvikelse: handlingskraft som inte ställs i nyttans tjänst: muskelglädje, förtvivlan, tröstens omöjlighet.


Ofta citeras Bakunins kända maxim om att lusten att förstöra också är en skapande lust. Många av hans godhjärtade anarkistiska efterföljare ser dock detta bara polemiskt och villkorligt: i relation till just det här repressiva samhället är förstörelselustan god för att sopa rent så vi kan bygga upp något helt nytt och bättre på dess ruiner. Man måste dock se längre än så.


Intet är så medryckande och gripande som spåren av en våldsam reaktion på genuint mänskligt lidande. Även de ohyggligaste brott bleknar i jämförelse med de känslor av bottenlös desperation som man föreställer sig som nödvändiga för att möjliggöra demsamma. Allt är möjligt. Bottenlöst, bottenlöst. Men om man kan stå maktlösa inför att föreställa sig de väldiga känslor som utlöst vissa terrordåd, lemlästningar, självstympningar, så på mer daglig basis kan man värmas i hjärtat av den mänsklighet som röjs i småaktigare nidingsdåd. Att måla över och riva sönder information, ställa väldiga saker i vägen, försätta serviceapparater ur funktion, avreagera sig på inredningen, det är ofta så förbannat långsökt, påhittigt, nedrigt.


Urbaniteten understryker alienationen, är ekologiskt ohållbar och på alla plan parasitisk till sin natur. Samtidigt är den mer social än andra levnadsformer då den minskar den sociala kontrollen – fjättrarna vid de traditioner och normer som man föds in i – och underlättar verkligt avvikande. Den som förkastar både familj och skrå är sant urban och kan ta socialt ansvar: avvika, gå vilse och upptäcka tillräckligt mycket för att ha något att bidra med till den sociala gemenskapen.


Givetvis finns det mycket destruktiv utlevelse som i själva verket bara är ett sätt att bevara eller upprätta en hotad kontroll, att injaga skräck för att få tillgång till status och makt. En stor del av manligheten hos oss är just detta. En stor del av beteendet hos dem som samlas för att slå vakt om denna manlighet: nazister, MC-gäng, mafiosos, poliser. Egentligen är detta inte alls frågan om destruktivitet, utlevelse, frihet, lust utan bara om rationalitet, våld, makt, kontroll.


Jag såg en sorgsen människa som var så full att han knappt kunde gå, men som till varje pris skulle trakassera den muskelbyggde och salongsberusade grabb som var hans kärleks nya kavaljer, outtröttligt trotsande oändliga rader av fredliga avhysningsförsök. Till sist, efter plågsamt lång tid, fick han så sitt kok stryk så blodet stänkte. Vilken fruktansvärd passion! Fördummad av alkohol och vägledd enbart av sin bottenlösa sorg hade han ingen utväg: det enda sättet att alls fortsätta leva var att driva saken till sin spets, så att yttre ting stod för slutet. Utan blod var ingenting verkligt.

Han hade förstås kunnat dricka sig medvetslöshet i tysthet. Det skulle ha varit mindre socialt, mindre romantiskt, mindre uttrycksfullt; han skulle varit mindre samhällsmedborgare.


De odrägliga kommer att förbli odrägliga. Frågan är om de har något att lära ut eller inte.


Å andra sidan, de som bryter samförstånden för att de är så måna om sin person och om att allt ska gå riktigt och rationellt till kommer sannolikt att missa det väsentliga. Rationella konstruktioner av situationer är bara till för att de självgoda ska få utöva kontroll. De framhäver sin personlighet genom en olidligt banal typ av nonkonformism. När det bjuds kaffe vill de ha te. När de ogillar ett ord så vägrar de förstå tills det bytts ut mot en synonym de föredrar.

Det värdefulla i det sociala kommer inte att äga rum genom beräknande besvärlighet, utan genom att man skapar förutsättningar för det oförutsedda.


Antagligen är inget våld legitimt. Men den psykologiska och sociala desperation som väcker och ibland kanske t o m nödvändiggör våld är ändå ingen rationell process som inväntar legitimering. Många lägger sig vinn om att rationalisera och legitimera sitt eget våld men förkasta våld i princip. Detta ser vi å ena sidan hos bolsjeviker, antifascister och dylikt, å andra sidan hos stater med deras polis och militär. Uppenbarligen hamnar man då lätt i godtycke, självbedrägeri eller rena svepskäl. Men det finns också några få som gör tvärtom: de kan inte tänka sig att acceptera några andra bevekelsegrunder än rationella, och om våld då inte låter sig legitimeras på något hållbart sätt är det alltid absolut förkastligt. En sådan oresonlig radikalpacifism har åtminstone fördelen att vara kontraintuitiv, provocerande och hyperradikal. Risken är givetvis att den lämnar den samhälleliga våldsutövningen intakt när den drar allt våld över en kam.


Själv är jag också en notorisk pacifist. Men det är viktigt, ja livsviktigt, att göra misstag, att inte inskränka sina handlingar till det man vet låter sig legitimeras. Ta risker, stå till svars för dem efteråt. Det kommer att visa sig att vårt samhälleliga liv kommer att frigöra sig enbart genom radikala handlingar som tedde sig omåttligt förhastade, överdrivna eller som rena villfarelser. Eller, för att bli övertydlig, rent destruktiva och kanske till och med blodtörstiga.


Vem med hunger efter liv är inte blodtörstig?


Olika grupper av avvikare presenterar olika grader av utmaningar. Mest slående är de som håller sig för sig själva: etniskt sammanhållna klickar, punkare och skinheads, allehanda ungdomsgäng; som finns mitt ibland oss men vägrar kommunicera på de gängse villkoren. Den liberala verbaliteten med sin notoriskt förhastade ytliga konsensus biter inte på dem. Illistigare är de som ser ut som vem som helst men i själva verket är lojala med en annan kultur, vilket de inte behöver avslöja med en gång och ibland rentav kan hålla hemligt så länge det går. Jag tänker på många homosexuella, religiösa, kommunister, fascister och diskreta dårar. De kan ofta på ett hisnande sätt avslöja det illusoriska i ytliga samförstånd, sprida insikten om att allt inte är vad det tycks vara, och i bästa fall rentav få liknöjda medborgare att skräckslaget ifrågasätta sin egen personlighet.

Men de som utgör de kanske allra mest suveräna avvikarna eftersom deras alienation tycks oändlig är alkoholisterna, knarkarna, dårarna, tiggarna. Mindre än andra grupper har de någon intern gemenskap. På ett påträngande, outtröttligt, ofta lika utmattande som svårbegripligt, sätt tar de sig an att kommunicera med även de mest ovilliga medmänniskor, både vara drastiska sanningssägare och praktisera ett avslappnat oändligt kallprat. De utmanar var och en, och väcker känslor hos alla de ansätter. Det är antingen klassolidaritet eller klasshat uppifrån (det senare ofta som en irritation inför smutsen och förnedringen, ofta kopplat till en välmenande humanism), det är ömkan, munterhet eller obehag, det är den ständiga konflikten mellan driften att vara social och längtan efter att få vara ifred. Alkoholisterna, knarkarna, dårarna, tiggarna är stendumma eller geniala, sympatiska eller otäcka, de är glada, utleda, ledsna eller arga; och vilket av dem de än är så är de påträngande; de är genuina samhällsmedborgare.


Vore inte sådana grupper av notoriska avvikare därför helt enkelt mer förtjänta av medborgarlön än de ogina kverulerande horder av anonyma löntagare som ondgör sig över deras bettlarvärv?


Avvikelse: det kreativa, kommunikativa behovet av självskapande och självförnekande, av att verkligen kommunicera genom att antingen vägra kommunicera eller kommunicera på en helt annan nivå än den givna. Behovet av att ta avstånd, och samtidigt närma sig genom att kommunicera sitt avståndstagande, och ta risken att utsätta sig för reaktionerna på det.


Bräckligheten är en dygd. Vi kommer alltid att ha fel. Det vi kan göra är att blotta vår meningslöshet och oändliga felbarhet, jämte våra innerliga fantasier och önskningar, våra outtröttliga försök att förstå och genomskåda. Om vi verkligen inlåter oss med andra människor, vilket inbegriper att lämna blottor, att avvika och att utmana, är vi verkligen människor själva. Och det kan vara förutsättningen för resten.


Mattias Forshage

 

 

Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact