Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact



Ur Mannen på gatan 1, 1991.





Kampens Villkor


“Med tanke på de lösningar som krävs av oss alla, är rutinen, täckt av sammet, mer hotande, och ruvar mer förtvivlan och död än den skenbara utopin"

–André Breton1

Kort före Andra Världskrigets utbrott, konstaterade Leo Trotskij korthugget att “Den internationella revolutionens utsträckta kris, som alltmer blivit en kris för hela den mänskliga kulturen, reduceras i sina grunddrag till det revolutionära ledarskapets kris (...)”2. Femtiotre år efteråt, och oavsett hur man väljer att värdera denne en av den Ryska Revolutionens främsta arkitekter, nödgas man ge honom rätt åtminstone på denna avgörande punkt. Hur man än väljer att ställa sig i förhållande till begreppet “ledarskap” i förhållande till den politisk/sociala utvecklingen, är det omöjligt att vifta bort denna det revolutionära tänkandets kris, vilken naturligtvis är relaterad till de mobiliserande revolutionärernas praktik (därav ordet “ledarskap”) och till det subjektivas generella tillstånd och nivå, då liksom idag. Det är ingalunda en paradox att en av den dialektiska materialismens allra främsta representanter i så stor utsträckning kommit att alltmer behandla kärnproblem kring den subjektiva nivån och även betona sådant som behovet att se på saker “med kvinnors ögon”.

Trotskijs arbete efter stalinismens uppkomst i Sovjet och i världens kommunistpartier kom att föra vidare den socialistiska revolutionära praxisen under förändrade förhållanden genom att formulera anpassade och förtydligade metoder att ur vardagens erfarenheter och kamp utveckla en dynamik som länkar ihop dem med målet, det klasslösa samhället. Denna metod har dock sedan dess stött på allt större nya politiska problem (varav de viktigaste Trotskij själv förutsåg som “undantag”) på olika nivåer som hittills inte på långa vägar lösts. Därav denna kris som förlamat just den revolutionära medvetenheten, och gett den en slagsida åt knäfallande politik.

Före, och en bra bit efter kriget, dominerades arbetarrörelsen i de flesta avancerade länderna av starka socialdemokratiska och/eller kommunistpartier och fackföreningar vars politik i grunden blivit antirevolutionär om än fortfarande frasradikal och i skenbar överensstämmelse med de ursprungliga idealen. Arbetare var organiserade och aktiva i dessa, någorlunda skolade i någon form av socialistiskt tänkande, och de tog sina ledare för ärliga kämpar som skulle förverkliga denna socialism. En taktik kunde därför utvecklas som, grovt uttryckt, gjorde det möjligt för den konsekventa men redan marginella revolutionära minoriteten att ange handlingslinjer åt dessa arbetare i enlighet inte bara med deras behov, utan även med deras allmänna socialistiska förhoppningar, att röra på sig, trycka på sina konservativa organisationer, inse deras i grunden samhällsbevarande karaktär och bryta med dem eller åtminstone tvinga dem att gå mycket längre än vad de ämnade. Så skulle denna kris kunna lösas, och det mesta talade också för denna lösning. Denna situation har dock urholkats alltmer, och den gäller knappast längre i ett land som Sverige.

Den “socialismens kris” som i dessa dagar utropats lite varstans är nog snarare bekräftelsen på den revolutionära medvetenhetens kris som rått åtminstone sedan 40-talet. Denna kris kanske rentav markerar slutet på en hel epok, eftersom den moderna revolutionära medvetenheten, under de gångna decennierna, faktiskt inte kunnat dra fördel av den sociala och politiska dynamik som annars kunnat ingjuta nytt liv i den, och få den att uppnå påtagliga resultat.

Om en revolution bör betecknas som ett regimbyte i riktning mot socialismen, förutsätter den också “massornas våldsamma inträde i den sfär där deras öde avgörs”3. Den revolutionära medvetenheten är då den som skapas ur kunskapen om vägen till det möjliga, eftersträvansvärda, klasslösa samhället och människans frigörelse baserad på gångna erfarenheter och den vetenskapliga iakttagelsen av olika centrala fenomen (klassernas utveckling och förhållande till varandra, statens klasskaraktär etc.), d v s en övergripande kritisk inställning inriktad på förändring.

Det är en av nutidens största paradoxer att denna revolutionära medvetenhet sedan andra världskriget befunnit sig i en så utdragen och djup kris medan de objektiva förhållandena för dess mål och tillämpning är mognare än någonsin. Samme Trotskij skulle också förklara att om den internationella borgarklassen skulle överleva andra världskriget utan att trängas tillbaka av framgångsrika revolutioner, skulle alla revolutionära rörelser lida degenerering.

Den nuvarande krisen för den revolutionära medvetenheten har sedan dess mycket riktigt också kännetecknats av stora svårigheteter i att möta nya fakta – som t ex världsbefolkningens katastrofala tillväxt – den politiska utvecklingen, i synnerhet i samband med revolutionära situationer, av svårigheter att homogenisera och inkorporera nya erfarenheter och inte minst nya, andra relevanta aspekter på det teoretiska planet (t ex Herbert Marcuses bidrag) hämta stödjepunkter och dra praktiska slutsatser av dem. Detta är en allvarlig brist som beror på att vänstern valt att betrakta sådana bidrag utifrån ett socialt eller ett klassperspektiv enbart, istället för dessa bidrags plats i den sfär som de i första hand måste refereras till (se t.ex. vänstern totalt förvirrade och inte så sällan reaktionära attityd vad gäller “kulturen”). Den “moderna” vänstern har oftast varit synnerligen prententiös och sett sig själv som enhetligt överordnad på idéernas nivå – som om just den var närmast sanningen – och helt enkelt saknat en elementär respekt för idéströmningar som kanske inte är direkt relaterade till radikal samhällsförändring, men som inte behöver sakna relevans för det. Ty det är just denna skillnad på nivå och syfte som ibland erbjuder berikande element och perspektiv.

Kampens villkor, faksimil

Den moderna revolutionära medvetenheten har, sedan dess begynnelse i o m Marx och Engels vetenskapliga socialism, förblivit minoritär, om än undantagsvis med ett avgörande inflytande (som i Rysslands revolutionära period 1917-23), och en av de mest brännande utmaningarna för den är att, idag mer än någonsin, tränga in i mentalitetens situation och problem: “Mentaliteten är den politiska arenan för vår verksamhet. Vi måste förändra den. Vi måste ge en beskrivning av samhället och förklara den tydligt för massorna. Det är skillnaden mellan marxism och reformism”, säger samme Trotskij som fortsätter: “Reformisterna har bra näsa för publikens önskemål (...) Men det är inte seriös revolutionär verksamhet. Vi måste ha kurage att vara impopulära, att säga ‘ni är idioter’, ‘ni är enfaldiga’, ‘de förråder er’, och då och då väcka anstöt och passionerat föra fram våra idéer. Det är nödvändigt att ruska om arbetaren då och då.” Är detta uttalande oortodoxt? Knappast, och detta står helt i linje med det ovannämnda skriande behovet av att negera det bestående för att språngvis etablera nya djärva utgångspunkter i omorganiseringen av världen utifrå de flestas reella behov och önskemål med livet.

Den revolutionära medvetenheten är i behov av största möjliga klarhet, men den kan inte längre – i namn av just detta – lika lättsinnigsom förut, nedvärdera de andra aspekterna av det mänskliga psyket i allt kollektivt liv. Är det, med tanke på detta, inte symptomatiskt att Trotskij på 30-talet övervägde skriva två böcker, den ena om kapitalismens uttrycksformer just då, och den andra om förhållandena mellan tänkandets funktionssätt och hjärnans struktur?4 Den nuvarande krisen för det kapitalistiska, och därmed det civiliserade samhället har orsakat en allvarlig kris för dess förhärskande medvetande. Medvetandet har omstrukturerats sedan mycket av 60-talsvänsterns kritik assimilerats som tillåtet “alternativ”. Det har delat upp sig i en officiell ansvarsfull sida som samexisterar med en “revolterande”. Genom ett sådant förtryckande reservmedvetande utvidgas den ideologiska marknaden avsevärt, och detta kombineras med att sinnenas retning utöka till ett maximum i den offentliga sidan av ideologins sfär, “information” och “diskussion”, vilka blivit alltmer liktydiga med media och sammansmälta med det privata livet. Den gamla borgerliga ideologin räcker inte till att forma ett funktionsdugligt överjag utan behöver kompletteras med denna dubblerade medvetenhet, där splittringen eller eklekticismen inte längre består av ett officiellt mönster och ett hycklat “privat”, utan två parallella ärligheter, den ena tar vid där den andra slutar och tillsammans hjälps de åt att undertrycka de irrationella begären. Deras förhållande är alltså:

1. Det “nyliberala”, arbetsvilliga och plikterkännande medvetandet. Detta har varit så gott som det enda medvetande som tillåtits innan och som direkt tjänar den rådande maktstrukturen och identifierar sig med dess problem.

2. Det “lata”, cyniska, brottsliga, lustlystna eller t o m radikala medvetandet. Här ingår allt som kan fungera som en buffert för det okändas hot, längtan efter frihet, törsten efter hämnd och den rena sexuella driften. Detta reservmedvetande är framtvingat av samhället och värdenas kris och dessas närstående kollaps. Yrkesfolk och inte minst politiker kan öppet driva gäck med både sin egen person och sitt ämbete – ja, måste göra det! Även i arbetslivet upprätthålls slitningen mellan de två medvetandena. Hyckleri råder i en tyst överenskommelse och hierarkin upprätthålls genom lätt självironi.

Emottagandet överbelastas vilket blockerar allt skapande samtidigt som allt formellt tänkande “tillåts”, vilket urholkar kritikens kraft. Sinnenas organiserade och frivilliga eller påtvingade distrahering och därme andens passivisering; den mängd massmedia – ofta mer än dess “innehåll” – som tränger sig in i vardagslivet är ett mått på det nutida samhällets enormt ökade behov av förtryck. En stund av fri icke-aktivitet är sällsynt i civiliserade människors liv – däremot råder frivillig passivitet, av psykiska och ekonomiska skäl kompletterat med den spontana spegelbild av det offentliga som människans sociala och privata handlingar till största delen är. Den allmänna skräcken för den fria icke-aktiviteten, och den fria aktivitet och det fria tänkande denna föder, driver folk att föredra den mediamässiga ockupationsmakten medvetet. Ekonomin baseras till stor del på detta. Också lögnerna är varor men återföder endast skräcken och bristen i samma grad som de träder in i det privata livet och integreras i libidon. Ett maximalt ansamlande av ljugande objekt är villkoret för individens flykt från andens outhärdliga krav och samtidigt dess räddning till den sociala gemenskapen trots att varje nytt “inköp” också orsakar en ökad alienation och psykisk smärta (frustration). Det finns alltså en inbyggd mekanism i lögnmarknaden: att ständigt öka konsumtionstakten. På kulturens område utlovar den massmedialt maximala effektiviteten, det ständiga påfyllandet av sinnesretningar, följaktligen den största illusionen av en “räddning från döden.”

Det moderna förtrycket kompletterar det tidigare förtrycket genom ett intrång i själva sinnenas funktionssätt. Därför tillåts också så gott som allt “uttryck”, konstnärligt såväl som socialt.

Ironin, som uppstår genom reservmedvetandet, är ett tveeggat svärd. Den kan vara ett försvar mot alienationen, men kan också blockera befrielsen från den och därmed sluta i förvirring och uppgivenhet. Men den ironiska eller cyniska attityden svär åtminstone på ytan gentemot den officiella ansvarsfylldheten och förtroendet och tycks ha vunnit en viss terräng. Trots sin ovetenskaplighet, har den en reell politisk potential. Cynismen kan i detta nekande ge ett vapen till förnekandet av hela det offentliga monopolet på att ställa frågan. Men den kan bli revolutionär endast i den grad den överträffar sig själv och frambringar radikalt annorlunda synsätt.

Den revolutionära medvetenheten är nu hur som helst splittrad och ytterst isolerad i den härskande fientliga borgerliga ideologin. Dessvärre har dess organiserade uttryck gett vika för detta stora tryck, och därmed svikit den desperation och det förakt inför det bestående, och den livsanda som ligger till grund för denna annars rationella medvetenhet5. Sålunda har vänstern i allmänhet – i synnerhet i våra trakter – förfallit till att välja att begagna sig av den allestädes närvarande borgerliga kulturens själva språk och symboler, till en tandlös och ömklig moralism – istället för strävan efter klarhet – och än mer revolterande “pedagogisk” realism, ofta kopplad till en synnerligen motbjudande arbetarromantik, som om Marx och många andra inte hade betonat nödvändigheten av att negera detta löneslavens påtvingade tillstånd. Hur skall man då någonsin lyckas etablera den nödvändiga motpolen, om än i blygsam skala? Vänstern det naturliga forumet för utvecklandet av en verkligt revolutionär medvetenhet, blir därmed källan till dess förlamning.


Hur väl uttrycks inte djupet och omfånget av den revolutionära medvetenhetens kris i och med stalinismens plötsliga fall i Östeuropa. Den internationella stalinismen, som från 30-talet alltmer fått “monopol” på “socialismen”, och under en tid även åtnjutit en ansenlig popularitet, kom att väcka alltmer äckel för den byråkratism den i grunden är. Dess fall har dessvärre kommit att drabba även de små resterna av den autentiska socialism som länge konsekvent bekämpat den, och inte heller – åtminstone ännu – lett till ens en början till en förnyad och högre medvetenhet. Dessa nya, verkligen historiska händelser kan kanske bringa nytt ljus över ytterligare ett för många till synes närmas chockerande yttrande, som många av hans anhängare föredragit att inte kännas vid, återigen av Leo Trotskij, nämligen att om stalinismen (då fr a regimen i Sovjet) förstärktes efter andra världskriget “Vi skulle tvingas erkänna att (...) (stalinismen) hade sin grund, inte i landets underutveckling och inte i den imperialistiska omgivningen, utan i proletariatets medfödda oförmåga att bli en styrande klass. Det skulle nödvändiggöra ett konstaterande i efterhand att (...) dagens Sovjetunionen var föregångaren till ett nytt och världsomspännande exploateringssystem (...) Hur besvärande detta (...) perspektiv än må vara (återstår endast), i den händelse proletariatet visar sig oförmöget att fylla sin uppgift, (...) att öppet erkänna att det blivit bara utopier av det socialistiska program som grundats på de inre motsättningarna i det kapitalistiska samhället."6

Att så verkligen blivit fallet är, trots allt, ingalunda så säkert som det kan förefalla, eftersom historiens dialektiska utveckling också, och åtminstone ibland, kan ge en tur. Den ytterst försvagade revolutionära medvetenheten kan trots allt få god hjälp av verkligheten; den pågående och kommande utvecklingen kan i sin tur föda en gynnsam grogrund för ett nytt språng för den revolutionära medvetenheten, en paradoxernas nya paradox.

Ingen blir övertygad revolutionär i första hand p g a att det är rationella förklarings- och handlingsmetoder som utgör den revolutionär medvetenheten, och insikten att människans frigörelse på alla plan, och en harmonisering av hennes behov såväl som hennes begär, är möjlig. Det är snarare en livslärdom och attityd som kan sammanfattas t ex i den kända devisen “varken gud eller herre.”

Om medlet par excellence för upprättande av det nya frihetliga samhället heter revolution, leder ett förenklat synsätt lätt till vulgarisering, till idealisering av och fixering kring detta medel, även om detta behäftas med en “vetenskaplighetens” etikett som därför svårligen låter sig ifrågasättas. Vi får ett slags “revolutionsfetischism”7. De problem som revolutionens i förväg okända konkreta uttrycksformer och vägar ställer i förhållande till principer och erfarenheter kan dock lätt leda till motsatsen, dvs ett förkastande av revolutionen (och revolutionära metoder överhuvudtaget) som abstrakt, okonkret, dvs osäker och opassande, åtminstone idag (och då snart även imorgon också). Reformismens “realism” tar då vid. Även i detta senare fall är det frågan om en “isolering” av medlet revolution både från dagens behov och från syftet med den, d v s från själva dess dynamik, mening och existensberättigande. Det är den tyska 1800-talssocialdemokraten Bernsteins “rörelse – d v s partiet etc. – är allt, målet intet!” Revolutioner må ofta äta upp sina barn, men de behöver fördenskull inte äta upp sig själva innan de ens blivit födda!

En av kärnpunkterna i det dilemma som drabbar den revolutionära medvetenheten, och inte minst de miljöer där den naturligt hittills utvecklats (vi menar grupper och rörelser organiserade kring den), förefaller vara just den anda, den attityd som den föds ifrån och åter livnär, eller rättare sagt borde livnära. Ty i alltför många fall har vi kunnat se denna utgångspunkt vittra sönder och även försvinna. Denna punkt rör med andra ord, som vi ser det, den komplicerade dialektiken mellan optimismen och entusiasmen kring det egna programmets eller strävandets mål och ideal (och individens/gruppens förhållningssätt till dessa), och den pessimism som kan orsakas av kampens villkor – och inte minst den dagliga, eller försvarskampens ojämna eller deprimerande villkor. Särskilt relevant, mellan dessa två olika poler, är dessutom den kyla som en bra bedömningsförmåga, analyser och bestämning av inriktningar kräver, där båda ytterligheter naturligtvis utövar sitt tryck. En central aspekt i den revolutionära medvetenheten är att upprätt en balans mellan dessa två olika aspekter: ty om enbart den första tar överhanden leder det ofrånkomligt till frustration och besvikelse över avsaknaden av snabb förändring i enlighet med dessa ideal, eller till ett fjärmande från all konkret handling, och om den andra gör det, sugs man upp av modlöshet och hopplöshet, kanske ren cynism. Den återkommande tendensen från vänstern sida, att först intressera sig särskilt för något land (ett “socialistiskt” sådant), sedan alltmer fokusera på det och efter ett tag kort och gott utpeka det som “ideal” – om än naturligtvis, ett bristfälligt sådant – tycks oss uttrycka, på ett förvrängt sätt, denna dialektik, och erbjuda den bedrägliga fördelen av att förenkla sakerna avsevärt. (Detta gälle den gamla vurmen för stalinismen överhuvudtaget, maoistiska grupper, eller sandinist-anhängare etc.) Kanske är detta den, eller en av de psykologiska mekanismer som gjort det möjligt för så många revolutionärer att i dessa borgerliga eller byråkratiska regimer slutligen se hedervärda kämpar för mänsklighetens frigörelse?

Om marxismen, fr a efter Lenin, men med starka tendenser även innan, specialiserat sig på att förhålla sig vetenskapligt till kampens villkor, har anarkismen utgett sig för att vara specialister på att “överträda” dessa. Båda har däremot låtit sig drabbas av hårdheten i kampens villkor, den förstnämnda genom att göra vetenskapligheten till en scientism och fientlig till begäret och inbillningskraften, och den andra, kanske än mer!, genom sin ultimativa idealism som gör att den står förvirrad, splittrad och handfallen inför varje maktinstitution och maktcentrerad rörelse.

Då vetenskapligheten övergick i scientism, slutade vänstern se begären som skapare av livsbetingelserna, tid och materia. Istället sågs samhället som en organism av ekonomiska maktstrukturer, där behov gavs en isolerat självständig plats, medan begären s a s “tillkommer”. Men den revolutionära dynamiken av relationen mellan behov och begär i revolutionen ligger i var medvetenheten om begären övergår i en intersubjektiv förståelse oavsett vilka sorts formuleringar som där må uppträda – ofta är den även helt utan ord, i ett “tyst samförstånd”. Vänsterns kris kan ses i ljuset av att den inte, gentemot de borgerliga och byråkratiska apparaterna, haft mod att förena dess “revolutionära medvetande” med dessa av begäret skapade medvetna önskningar. Exempelvis ignoreras Charles Fouriers “ompassionerande av människan”, och inget större försök har gjorts att integrera det mänskliga begärets uttryck med de historiska erfarenheterna. Dessa erfarenheter både förfalskas och bortträngs av de socialistiska rörelserna, som infiltrerats av borgerlig ideologi, som stalinismen och socialdemokratin, vilka gör uppdelningen strikt och förkastar en uppmärksamhet såsom individualistiskt. “Solidaritet” är ett begrepp som betyder underordning i detta läge. Genom att sammanlänka sitt personliga öde med en viss förtryckt samhällsgrupp, definierad just av sitt förtryck, formaliseras och degraderas den frihetssträvande anden och ersätt snart av ren byråkratism och en barmhärtighet till synes upphöjd över allt ideologiskt (vilket lämnar över tänkandet till den borgerliga ideologin). Vår kritik behöver inte utsträcka sig till en lika förtryckande föraktfull individualism. Ett pöbelhat såväl som ett självförintande medlidande kunde, för att ges frihetlig kraft, överträdas av en anda där en ny, vi skulle alltså kunna säga “absolut godhet”, kan gro och utvecklas, som både är en vägran till anpassning efter de sociala strukturerna och en offensiv, kanske blind men trotsande människokärlek som implicerar en fullkomlig omvärdering av alla andliga och samhälleliga begrepp.


Utopi ja. Har det förresten någonsin funnits en period i den senare mänskliga historien som på ett så påtagligt sätt varit så tömd på all idealistisk, önskvärd framtidsvision som den nuvarande? Ytterligare en paradox i en värld vars dominerande ideologi tycks förneka all möjlighet till framtid över huvudtaget, vilket väl stämmer överens med borgarklassens uppfattning om sig själv som historiens slut – och, om inte längre bästa åtminstone mest hyfsade resultat.

Den utopiska visionen, även om man bortser från den av naturliga skäl mera allmänna och “prosaiska” moderna vidareutvecklingen som den vetenskapliga (d v s teoretiskt möjliga) socialismen utgör, har annars spelat en ansenlig roll i all tidigare frigörelse. Dess inflytande även i den socialistiska rörelsen har varit märkbart8 även om den senares utveckling lett till ett orättfärdigt nedvärderande av det utopiska tänkandets betydelse, inte minst för just mentaliteten. Marx och Engels, som ivrigt polemiserade mot den utopiska socialismens olika former i sin kamp att sprida en ny syntes, beundrade och respekterade dem likväl. Och det vore onekligen på sin plats att åter aktualisera dialektiken mellan utopisk och vetenskaplig socialism för att underminera och överträffa en inom vänstern förhärskande dualism och ett kvantitativt tänkande – d v s berika bägge delarna i denna dialektik.

Det “utopiska” tänkandets stora förtjänstäster är alltså att dessa stora planer, visioner, projekt inte behöver låta sig påverkas av kampens nuvarande villkor på ett omedelbart sätt, och inte heller av socialismens huvudmedel, det revolutionära språngets alla problem. Utopin, som fokuserar på målet, skapar ett hälsosamt kontrastljus som erbjuder den stora fördelen att relativisera det revolutionära momentet i förhållandet nuet/framtiden, och gör det också möjligt för var och en att mäta avståndet mellan det önskvärda, det tänkbara och det befintliga. Det utopiska tänkande appellerar i först hand till begäret det väcker och livnär själva de energier som underbygger den revolutionära attityden.

Frånvaron av imaginär frihet hos många revolutionära rörelser betyder emellertid ingalunda att behovet av revolution minskat. Den revolutionära medvetenhetens kris beror inte på bristen på anledningar att vara upprörd, utan också på att den underlåtit att hålla vid liv och kanske rentav att koncentrera sig kring attacken på nuets villkor från en möjlig, tilltalande framtids utgångspunkt istället för den ensidiga “alternativa” utgångspunkten i nuet. Den behovsbaserade, oförsonliga kritiken av nuet utifrå nuet och de handlingslinjer som uppstår utifrån det utgör, med sin egen stringens, ena fronten; det begärsbaserade framtidsperspektivet måste åter bli den andra. Framtiden är ingenting som man endast skall behöva sträva efter – vi kan lika mycket se till att den lockar oss till sig.

Detta knyter an till revoltens energi, den andra polen i kraftfältet där den revolutionära praxisen kan aktualiseras, som till sin inneboende karaktär konfronterar det givnas realiteter på ett rakt sätt, oavsett konsekvenserna. Till skillnad från den revolutionära medvetenheten, som bygger på den och som är en systematisering av den i ett sammanhang, är revolten relaterad till begäret på ett mycket mera direkt sätt. Om begäret också kan bli en enande kraft, den energi som förmår länka ihop “utopin” såsom frihetligt projekt, och realitetens fakta som behöver negeras, är det endast om det tar konkreta uttryck, vilka ironiskt nog skulle kunna börja uppstå genom att anta rent moraliska former som till synes, och åtminstone till en början, står i diametral motsättning till själva revolten. Denna energi kan dock inte vara abstrakt, lika lite som friheten, utan att samtidigt öppna för det imaginära degenerering och intellektuell skleros.

Frihetens, eller för den delen även godhetens rena begrepp är visserligen teoretiskt “kugghjul som inte vrider något” – men de kan i rätt sammanhang dock ha en förändrande kraft. Detta är uppenbart för alla de som är öppna för att ta till sig erfarenheter av frihet, materialiserade överensstämmelser med “utopiska” ideal, om än i begränsad skala. Dessa erfarenheter skapar värdefulla kunskaper för den revolutionära medvetenheten.

Ideal diskuteras inte inom vänstern såsom ideal – detta är ett resultat av den oedipala attityd till makten vänstern utvecklat p g a motsättningen mellan verklighet och begär – instängdheten i “kampens villkor”. Däremot accepteras “visioner” vilka dock får karaktär som en av partiprogrammets punkter eller simpelt vardagliga kommunala småttigheter. Det personliga ansvaret för samhällsödet överdrivs, ideal försvinner och begäret förtrycks. Den ideologiska kraften tunnas ut och underlättar en “oppositionell” anpassning. Politiskt medvetande blir följaktligen en disciplineringsprocess, en civiliserad “mognad” – även när det handlar om en revolutionär politik. “Revolutionära” politiker blir sålunda specialiserade på disciplinering av livsdrifterna, och förlänger därme den psyko-ideologiska process som även det politiska, eller förresten hela det “nyanserade” moraliska medvetandet, blivit försvar för.


Den ekologiska rörelsen får nu en avgörande betydelse. Emedan vänsterns hållning fortfarande är förknippad med partidisciplin och samhälleligt ansvar, innebär ekologin nödvändigheten av en samlad global hållning som innefattar naturens behov. Man söker dock ofta förvirrat efter den gemensamma basen i denna moral; i vissa fall upprepas vänsterns oedipala förhållande till “radikala” regimer, tillämpat på naturen som en abstrakt och främmande, överordnad princip. Dock finns starka tendenser till förståelse för en dialektik mellan naturen och människans egen “natur” eller ursprunglighet, “vildhet”.

Det ekologiska medvetandet är ett språng i sättet att definiera mänsklighetens nuvarande kris. Det utgör dessutom en naturlig länk för att överbrygga den avgrund som finns mellan dagens civilisation och frustrerade behov, och en kvalitativt annorlunda framtid; en länk som påminner om begärets likadana funktion, och som är konkret och åskådlig, och som belyser tydliga möjligheter och långtgående perspektiv och lösningar som rör även andra förhallanden än bara de ekologiska. Om Friedrich Engels påpekade att i o m att människan blev medveten, även naturen själv blev medveten, befinner sig den ekologiska rörelsen knappt utan föregångare mitt i den medvetenhetens kris, som rent materiellt tagit sig uttryck i naturens förintelse – och därmed självförintelse. För då människan är naturens medvetna del, består hennes självkritik av hela naturens självkritik. Hon tvingas inse att hon, naturen, som medveten handlar utifrån dödsdriften och inte från sexualdriften. Naturen underkastas sin egen psykoanalys – för att förhindra självmord måste hon befrias från sitt samhälleliga överjag, från samlarmanin och från den oedipala tävlan. Omöjligheten av “realistiska” alternativ måste leda till en insikt om det “omöjligas” nödvändighet. En total hopplöshet framtvingar ett totalt hopp.

En ny, högre och aktualiserad form av “utopism” – eller varför inte kalla det realism – framstår alltså som ett tydligt krav från naturen själv. I denna tycks de utopiska respektive vetenskapliga attityderna finna gemensam grund. Det ekologiska medvetandet tycks dessutom utgöra den “mänskliga kärnans” motsvarighet i civilisationen. Medvetenheten om aggressiviteten och livskrafterna skulle därigenom kunna återfå sina politiska implikationer. Tänkandet ställs inför en ny situation då inte längre bara samhället, utan framför allt naturen står som grund. Ekologiska rörelser ställs inte bara inför uppgiften att “stoppa miljöförstöringen” (så som frågan först ställdes av 70-talets “miljörörelse”) utan att inse motsättningen mellan naturens intressen och samhällets. Ty det är inte bara det kapitalistiska industrisamhället som i praktiken ifrågasätts, utan även ett tänkande som är äldre än detta, som kodifierats av den borgerliga filosofin (såsom av Hegel, enligt vilken den mänskliga “andens krig mot naturen” kunde vara “världens lag”). Den revolutionära medvetenheten sätts på ännu större prov då uppgiften för den är att omfatta och besvara hela denna problematik. Dess kris under de senaste 50 åren är kanske också avhängig detta problems vidd, även om det är bara under de senaste 15 åren som detta blivit alltmer uppenbart. Vad händer under sådana villkor med den “historiska materialismen”? Engels uttalande föregriper slutsatsen: klassamhället är inte bara människans utan också naturens förhistoria. Den nuvarande akuta naturens kris ställer kravet på ett medvetande som träder utöver samhällsramarna, som kunde kallas för själva naturkrafternas medvetande. Därav det synnerligen tränganda behovet att återknyta kontakten med medvetandets relation till dessa naturkrafter i den andra änden av “förhistorien” – de s k primitiva folken och ursprungsbefolkningarna –, och av andra, bortträngda sidor av den mänskliga kulturens historia, möjliga förspel och uttryck i linje med vad de nuvarande behoven innebär och som direkt förmår återknyta människan till dessa naturkrafter.

Den mänskliga kärnan möter naturen på ett själsligt-andligt-kroppsligt sätt och inte som råmaterial för varor – “naturvaror” eller andra. Exakt vem som kommer att bli den mest drivande delen av den socialt förändrande kraften – det historiska subjektet – spelar inte så stor roll; djupet hos det ekologiska medvetandet blir hur som helst ett avgörande kriterium för denna: vildheten och det medvetna erkännandet och införlivandet av vildheten. Den personliga andliga-poetiska erfarenheten skulle följaktligen bli ett av villkoren för en social förändring Detta är måhända den historiska paradox som kan förmå länka samman det revolutionära medvetandets rävsax mellan verklighetens oupphörliga vrål och det abstrakta begärets ständiga frustration, med den utopiska visionens materialisering gentemot det rådandes pockande monopol på frågeställningar.


"För det är i den överordnat sensibla zonen, där det fanatiska begäret efter frihet kolliderar med nödvändigheten av en viss ordning, som historien skapas som livskraftemas permanenta, irrationella och rationella dialektik."
–Vratislav Effenberger9

Johannes BERGMARK Bruno JACOBS

Noter
l. Arcane 17 (1944).
2. Kommunistiska Manifestet 90 år i övergångsprogrammet, Sthlm 1977.
3. LeoTrotskij, Den Ryska Revolutionens Historia.
4. Diary in exile 1935 (1958).
5. Ett litet exempel: den lilla klassikern Rätten till lättja av Paul Lafargue, som var den mest lästa socialistiska boken efter Kommunistiska Manifestet fram till 20-talet (bara bolsjevikerna tryckte t ex om den 7 gånger) vann aldrig 60- och 70-talsvänsterns gunst.
6. Isaac Deutscher, Den förvisade profeten Trotskij 1929-1940, s. 328, citatet från The New International (nov. 1939) och Till Marxismens försvar, s. 35.
7. Se t ex den synnerligen märkliga parollen “Länge leve kampen ...”
8. Ännu så sent som vid slutet av 1880-talet publicerades exempelvis Edward Bellamys utopiskt-socialistiska science-fiction-bok Looking Backward, som med efterföljaren kom att säljas i stora upplagor även utanför USA och leda till bildandet av en radikal rörelse där vars betydelse och omfattning senare fallit i glömska då den inte riktigt passade in i senare rörelsers syn.
9. Le sérieux des jeux i Bulletin de Liaison Surréaliste no 4, (Paris dec. 1971).


Johannes Bergmark
Kontakt (Bergmark).
Denna sida uppdaterad 11 april 2012.

Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact