Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

Kommentar 2008: 19 år senare är jag naturligtvis inte enig med allt i denna text. Dock har den en anda som jag fortfarande gillar, och essensen av en del resonemang tycker jag fortfarande står sig.



BROTT OCH VILDHET.

PERSONLIGHETSMARKNADEN OCH DET MODERNA UPPRORET

Skriven som en kommentar till Karl Marx: "Brottets Produktivitet" (översättning av mig, från Kristall, Surrealistförlaget 1989). Läs denna först!
Översättningen finns också publicerad bland andra texter här.


“I ett samhälle, där alla önskningar och lustar reglerats på förhand, är brottet i alla dess former från liderlighet till revolt det enda förutsedda kryphålet, som lagen underförstått tillåter för att ge utlopp åt de levande krafter, som inte kan användas i samhällsmaskineriets reglementerade mekanism och som den fattige inte kan undansticka”

“...jag frågade mig hur länge dagens samhälle skulle hålla sig uppe utan tjuvar och horor.
   – Åh! säger Ida, det var en stor fråga! Vill ni veta min åsikt? Det är att det inte skulle klara sig mer än fem minuter,
   Överfarten var kort och vacker. I Calais finner vi oss ensamma i vår kupé.”

“Den enda fråga som återstår att lösa idag den om Tjuven; och han ingår förstås i alla frågor.”
(Georges Darien, Tjuven, 1897, s 67, 100, 155 i sv uppl från 1976)



Surrealismen är århundradets brott. Men ett brott är bara brott så länge lagen finns som förbjuder det. Vilken handling som helst har i sig själv ingen moralisk karaktär. Brottet såsom medvetet risktagande gentemot den lagstiftande övermakten eller den osjälviska handlingen av en fri vilja – båda är underkastade det moralsystem som dömer dem att kallas brott, den första på det individuella planet och den andra på det sociala.

                                 Brottet behövs för att lagen ska finnas. Lagens moral bygger på att brottet är upprörande. Funnes inga brott skulle medvetandet inte kunna ursäkta sitt förttryck, skulle det inte behöva vara på sin vakt mot det avvikande.

                                 Men även om samhällets (inklusive lagens och moralens) ideologi uttrycker en strävan efter den Fläckfria Perfektionen, att upprätthålla illusionen om ett möjligt slutligt tillstånd där saker en gång för alla har ordnats upp (se t ex “nedrustningsförhandlingarnas” språk!), så kan det inte annat än indirekt, liksom “inom parentes”, erkänna att dess verkliga kraftkälla är just otyglade krafter som inte låter sig inordnas bestämt. Den borgerliga kulturen är inte annat än en skräckfylld orgie i längtan efter det vilda, slumpmässiga, omskakande, okända, riskfyllda och farliga. Inom musik, konst, humor och tydligast i romaner och film eftersom de kan simulera livet mest konkret, genomförs dagligen och för “massorna” ritualer för att exteriorisera hotet och passionerna inifrån, dvs det egna begärets fria röst. En obotlig längtan – för hur skulle något samhälle kunna finnas utan att utnyttja den vilda naturen? Hur skulle den kommersiella marknaden kunna hållas igång utan att också vädja till strikt irrationella – och irrationalistiska – krafter inom människorna, som inte bara är “ren natur”, utan den form den borträngda vildheten tar då den tränger ut ur civilisationens sprickor: desperation, besvikelse, längtan efter yra eller sinnesförvirring, hämndbegär och även självförakt? Att inte borgarna själva kan undkomma sådana lockelser, ja säkert har ännu svårare att tygla dem, framgår också av Marx text (som det verkar som om vi är först om att publicera på svenska) – han, som brukar framställas som en torr materialist som bara bryr sig om tingen och “ignorerar människans inre”!

                                 Man säger “inget brott utan straff” – och visst är brottets lockelse förstärkt av att det är förbjudet: Äventyrets kraft överhuvudtaget, ligger i den radikala motsättningen mellan individ och kollektiv (representerat och symboliserat av lag eller moral) och upproret mot den. Men denna triviala sanning som upprepas till leda, är ingen ursäkt utan just det som ger brottet värde. “Det underbara är populärt” sade den franske surrealisten Ado Kyrou.. Och som Sade aldrig tröttnade på att påpeka, är Naturens lagar likgiltiga för människans, och bryter mot dessa dagligen. Människans lycka kan bara stå i proportion till den grad i vilken hon lyckas förverkliga sina egna begär, självständigt från varje föreställning om en dömande gud, lag eller regel.

                                 En regel är ett lås. Låset är en utestängare eller en innestängare. Ingenting låter sig stängas ute eller inne. Om inte regeln rycks ur sina sprintar, kommer naturen att hitta en bakväg och slå sig eller in eller ut med våld.

                                 Inte heller är lagen utan straff. Detta är naturligtvis ännu tydligare – däremot inte att straffet mer och mer tenderar att föregå domen! Efter de uttryckliga bekännelserna, straffen och förlåtelserna hos katolicismen, blir lutheranismens moral med sitt privata förhållande till gud en rationalisering av förhållandet mellan lag och straff, medan den kapitalistiska sekulariseringen för dem ännu närmare. Existentialismens filosofiska rättfärdigande av moralen baserad på skuldkänslorna är ännu en fortsättning på den kristna filosofins förtryck, oavsett alla “radikala” framtoningar den kan ha. Men den största sammansmältningen sker i det vardagliga, sociala livet (vilket naturligtvis kan integrera ensamheten!), där regler och straff byter namn till normalitet och skuldkänslor. Livet går sålunda vidare, genom det som Herbert Marcuse i Människans befrielse (1969) kallade förtryckets “biologisering”, eftersom det är så djupt undermedvetet att det kan uppfattas som medfött. Den tjeckiske surrealisten Vratislav Effenberger (se de valda verk som Surrealistförlaget publicerar inom kort) [nej då – red anm] har också pekat på att själva språket styrs av den ekonomiska lagen – att orden blivit varor med bytesvärde. Det sociala livet – som tror sig självt om att upprätthållas med språkets medel – bär också byteshandelns alla egenskaper, med skulder, fordringar, egendomens fetischering och all den status som är förenad med egendom. En brottsling på det sociala planet är lätt att känna igen: det är en som inte investerar för en framtida hedervärd avkastning och en som inte betalar igen sina skulder.

                                 Det är dags att de som gör anspråk på en revolutionär omdaning av tillvaron baserar sin kritik på en ny teori om förtrycket man säger sig bekämpa. Väldigt få “marxister” har t ex ens hälften av den förståelse Marx uppenbarligen hade om allmängiltigheten av de ekonomiska lagarna. (Andra, ofta negligerade sidor hos Marx belyses av F Rosemonts viktiga artikel i Arsenal #4 vilken Surrealistförlaget distribuerar i Sverige.) En ny ekonomisk teori kan inte begränsa sig till frågorna om klassrelationerna på arbetsplatserna. Den måste integrera den sociala ekonomin, dvs handelsmarknaden av personlighetsvärden både på “privat” och offentlig nivå. Kändismarknadens kupper, tjuverier och köpslåenden är inte – såsom vänsterns position normalt skulle vara – bara en “avspegling” av ekonomin på det “kulturella” området, utan ekonomins, dvs den kvantitativa reproduktionens, eller vad som riktigt brukar kallas “industrisamhällets”, utvidgning till en marknad som tycks bli alltmer lönsam jämfört med den “klassiskt” kapitalistiska varuproduktionen.

                                 Det kapitalistiska samhället är nu definitivt inne i en våldsamt regressiv fas. Ekonomins självständiga operationer har inte kunnat klara sig, utan gradvis ersatts av rent politiska medel – borgarklassens makt behöver allt militantare försvar mot världsrevolutionen. Men ytterligare ett steg i denna förskjutning skulle kunna konstateras: en allt viktigare del – som kanske (åtminstone i “västvärlden”) också håller på att ersätta samhällets “politisering” är personlighetsmarknadens spel. Televisionsapparaternas och tidningarnas allt större dominans i “massornas” liv kan inte passera förbi obemärkt. Samhällets desperata brist på personligheter som dess eget förtryck är skyldigt till men som utgör ett hot mot den borgerliga kulturens rörlighet försöker man avvärja genom att bidra till varje – verkligen varje! – form av investering i personlighetsekonomin. Det är inte bara studieförbund osv detta gäller, utan fr a massmedia , och där fr a TV. Det har för länge sedan visat sig att kapitalismen varit villig att betala med ekonomiska förluster för att vinna politiska segrar. Det tycks som om de nu är villiga att betala med politiska förluster om de kan vinna personlighetsekonomiska segrar – eller snarare om det blir större fart på personlighetsbörsen. Därför integreras alla personlighetstyper – rebellen, den seriöse, den rolige, den vackre, den löjlige, den ynklige, den kunnige, den arge, den sexige, den duktige – personlighetsmarknadens form, vilken genom sin fria konkurrens av förtryckande kvantifiering, suger in kollektivets libido i en neutraliserande eklekticism som kortsluter begärets förmåga att överträda ekonomins funktionssätt och materialisera det Osedda Underbara.

                                 Hur går detta till? Jo, exakt på samma sätt som reklamen fungerar: en erotisk impuls “kittlas”, passerar genom det “biologiserade” förtrycket och kvantifieras. En kändis av varje sort för alla. En journalistisk fras av varje sort för alla. Den industrialiserade personligheten inramas av såväl TV–rutor som av bussfönster och det spelar ingen roll vilken av dem som kom först. Genom att se ut som på TV, och tala som tidningen, bekräftas den igenkännande “trevlighet” som framstår som enda skydd mot det “kaos” som utgör begärets dialektik mellan fruktan och passion. Ekonomiserad individualitet, kvantifierat “förtroende”, köpta och sålda känslor och åsikter.

                                 Den rituella exterioriseringen av det inre okändas hot kvantifieras också som en realitet, som ett nödvändigt “misstag”: hustrumisshandel, självmord, tortyr är lika hemska som filmernas zombies och lustmördare. Det är inte överdrivet att säga att våldsfilmer framkallar våld, men det är lögn att TV–våldet inte föddes ur det verkliga behov av våld som det föder åter. Det är inte antingen hönan eller ägget det är fel på, utan hönsgården.

                                 Jag tror inte att man alltför lätt kan avfärda denna hypotes som ett idealistiskt påfund. Ekonomin är fortfarande kapitalistisk, javisst! – men vad är dess drivkraft? Hur många marxister har egentligen brytt sig om vad Marx menade med att “varans hemlighet är dess fetischkaraktär “ (Kapitalet, band 1) – eller uppmärksammat att denna gåta är i grunden densamma som Freud ville lösa, den om människans fåfänga? Varför insisterade Freud – i motsats till den populäraste och mer “positiva” av hans lärjungar – på att “Ananke” är ofrånkomligt i samhället – att dödslängtan och olycka är vad som grundlägger ett socialt liv? Varför hävdade Freud att poeterna måste ligga inne med hemligheten om drömmens natur? En felsägning och en felskrivning undervisade mig: “Klisterdom” och “Vetenskal” är det andliga klister och det intellektets skal vi sitter fast och är instängda i. Kristendomen, existentialismen, teknokratin, cynismen – hela den borgerliga ideologins moderna ansikte är i grunden metoder att försvara personlighetsekonomin gentemot begäret eller den revolutionära vildheten.

                                 Det ordnade kan inte annat än profitera på det vilda. Det vilda kan inte annat än göra uppror mot det ordnade. Och, med Lautréamonts ord: Det onda gör uppror mot det goda. Det kan inte annat. (Poésies) Vad som är på väg att gå under, håller hårdare i sina tyg. Vad som är på väg att födas, kommer alltid ut tillsammans med blod och slem, med ögonen slutna och med naken hud. Det första det har att säga är ett vrål. Det nyfödda barnet, den sanna brottslingen och revolutionären kommer att likna varandra alltmer. Men precis som föräldern definierar sig såsom mogen, lagen såsom rätt, och samhället som gemensamt ansvar, tvingas den som identifierar sin uppgift i livet bara med de krav som kommer från begäret, att bli fiende till vad man inte kan uppfatta som något annat än “kollektivet” (revolutionären Georges Dariën namngav en tidning han medverkade i till “Ennemi du Peuple” – Folkets fiende) – som fömedlar förtrycket genom dessa roller. Den negativitet vi då påtvingas bekräftar oavsiktligt samhällets “positivitet”.

                                 Ett specialfall som bara bekräftar detta, är det fall Freud beskrev, där en brottsling drevs till brott av sina skuldkänslor och bara kunde befria sig från dessa genom nya brott. Det negativa beteendet behöver inte ha en negativ struktur. En enkel negativitet är bara en spegelbild av det allmänna “negativa”. Det enkla negativa är det positivas hund, som inte biter husse i benet utan skäller på den som husse inte orkar ta hand om själv. Denna liknelse passar utmärkt på den “positiva” vänstern, vars formella negativitet tryggt ligger i förvar på personlighetsmarknadens bankfack tillsammans med de officiella “syndarna”. Vänstern är i allmänhet en frikyrka som kanske är emot Vatikanen men erkänner samma gud. De tror på den positiva moralen, den positiva personligheten etc. Dess kritik av ekonomin är en ynklig ursäkt för dess uppslutning till personlighetskvantifieringens förtryck. De “socialistiska” länderna kan möjligen kallas socialistiska i formellt ekonomisk bemärkelse – och t o m detta i allt mindre grad – men de är helt integrerade, och alltmer i o m perestrojkans (jag höll på att skriva “persojkans”) lössläppande av den fria marknaden på personlighetskvantifiering, i den kapitalistiska sociala varufetischismen. Gorbatjov uppträder som rockstjärna, vänstern och alla andra hävdar “Människan före vinsten”, alltså personlighetsekonomin före ekonomin. Den gamla maoismens “tjäna folket”, där “folket” i medveten mening bara kan betyda folkets försök att vara som folk, dvs dess försoningsförsök, dyker upp i moderna (dvs anpassade) former.

                                 Man ser här att vänstern undermedvetet tycks sträva efter att vinna borgerlighetens förtroende genom att göra investeringar på den kapitalistiska personlighetsbörsen. Man strävar efter att i alla avseenden utom de mest abstrakt tekniska – vilka blir ett alltmer tomt skal kring den totala uppslutningen kring personlighetsmarknadens hela funktionssätt – ge sig in på den borgerliga kulturens börs för att lansera sin egen produkt, svår att skilja från de uttryckligt borgerliga.

                                 Man förstår inte vilken innebörd moralen har. En moral som tjänar revolten kan inte vara “bättre än” den officiella. Den måste innefatta det onda för att kunna överträffa den gott-ont-dualism som tjänar förtrycket. Vänstern ursäktar varje moralisk eftergift – i då fall de erkänner eller förstår den – med ett grovt “före” och “efter” revolutionen. Men i o m att man abstraherar ekonomin till den strikt materiella varuhandeln och reducerar revolutionens princip till en fråga om detta a priori, förbigår man den revolutionära nödvändighetens djup och förråder den åtråvärda innebörden av revolution. Det är därför inte konstigt att själva den framtid då revolutionen förmodas ske i sig blir komplett abstraherad – på samma nivå som de kristnas “himmelrike”. Tiden blir aldrig “mogen” för revolution och politiken blir rent administrativ, i väntan på denna Yttersta Dag. I Marx och Lenin har man bara tagit fasta på de element som lättast kan förmås att kompromissa med den borgerliga ideologins struktur, för att ursäkta sina tendenser till historisk determinism, kulturell nihilism (dvs opportunism) och byråkratiska (dvs personlighetsindustriella och därför borgerliga) metoder. Man har exempelvis inte fäst annat än taktiskt avseende vid stilen, eller, för att undvika löjliga missförstånd, andan av deras filosofi. Att läsa Marx är att läsa hans revolutionära vrede, fräckhet, ironi, humor och även poesi. De s a s “vilda” aspekterna och idéerna i hans tänkande är minst lika viktiga i hans filosofiska attityd som de rationellt vetenskapliga resonemang han idag är mest känd (och delvis ökänd) för. Av hans djupa entusiasm för Fourier minns “marxisterna” nu bara att denne förkastades som utopist.

                                 Vänstern av idag är en skandal, vilket bara framgår tydligare när man läser dess eget helgon, vilket inte drog sig för att dra ner byxorna på helgonen, och som roade sig med att skriva pjäser till Djävulen.

                                 Man återfinner givetvis inte “lyckan” enkelt i det “onda”, men man måste gå genom vildheten. För de som vägrar att tänka med annat än det “filosofiska” tänkandet, är det svårt att förklara de domäner som ligger utanför det som låter sig “tänkas”. Där kan bara abstrakta negationer finnas. Det omedvetna, säger Freud, känner inte negativitet. Motsatserna är illusion; ännu mer: motsatserna är ideologi. Vi får lära oss att allt har en motsats, att det gäller att “stå” på ena sidan, och stå kvar. När ingen motsats kan påvisas, uppfinns ett Intet, som i allvarligare fall får namnet Döden. På det viset blir “existensen” av Intet och Döden (vilka är lika logiskt omöjliga som gud) till verkliga hot, trots att de bara är ideologi. Läxan lyder: Livet står mot Dödens vacuum (inte mot förtryckets bojor)!

                                 De “österländska” intighetsteorierna, och fr a i deras västerländska varianter, är den motsatta ståndpunkten i förhållande till samma dualism, baserad på samma skräck för det okända. Der “arkaiska” folken använde troligen Intet, Döden och motsatserna (dvs motkrafterna) i livets tjänst för att uppnå kunskap, erfarenhet om livets vidd. Varken död eller försvar mot död, rörelser istället för dualism.

                                 Vad kan då ideologin garantera? Ideologin, eller rädslans behov av en avledande kontrast (“Gränser är heliga” sade Bildt), mer exakt dualismen, är civilisationens skydd mot vildheten, som är rörelsen av det okända, vilket alltid är ett hot om en förtryckande makt. Det vilda har blivit ett hot mot ordningen trots att det självt inte erkänner några bestämda relationer. (Vildheten erkänner inte gränserna till vildheten, och utesluter därför inte något förnuft.) Detta har nu den tyske etnologen Hans Peter Duerr nu upmärksammat sedan ett antal år (se Drömtid, Om gränsen mellan dert vilda och det civiliserade 1982, Sedna eller kärleken till livet 1987, Satyricon, Essäer och intervjuer 1988), fr a genom att visa vilken enorm betydelse det vilda har för primitiva samhällen och även för civiliserade – men då genom att det förnekas och bortträngs, så att det kommer tillbaks bakom ryggen på oss som ett hot. Hans analys är i stort sett överenstämmande med Freuds, även om han går tillväga på ett annat sätt, och hans ställningstagande mot vår industriella civilisation överensstämmer i stort sett med surrealismens, även om han inte uttryckligen nämner den. Shamanerna och häxorna strävar genom sina flygresor efter att få sin mänskliga identitet uppenbarad vid gränsen för vad som gör dem till det de är. Denna strävan är exakt vad som gör att surrealismen och många poetiska själar genom historien insisterar på uttryck för vildheten såsom ren psykisk automatism, slump, dröm, hallucination, förälskelse, rus, omskakning och dårskap.

                                 Det största brottet är att bryta både med lagen och sin egen brottslighet. Århundradenas – historiens – brott tilverkas i de vilda begärens laboratorium. Det enkla brottet är skaparen av rörelse, revolt, liv. Det stora brottet är rörelse, revolt, liv.

(ur Kristall/Surrealistisk Uppvigling 1, mars 1989)

Johannes Bergmark

Efterskrift

Strödda kommentarer fyra år efter “Brott och Vildhet”.

Personlighetsmarknaden – den kvantifierande individualismen är kapitalismens nuvarande form och begärets fiende.

Först vill jag varna for “Vildhetsfetischism” – det finns sen länge en stor marknad som kommersialiserar det vilda, poetiska, det “självförverkligande” vid sidan av det “självupplösande”. All denna kommersialisering utgör ett hot mot begärets sanningsenlighet, dvs dess möjligheter att upptäcka och manifestera sig självt.

Stycket om “Nedrustningsförhandlingarnas språk” som ett uttryck för illusionen om vägen till perfektion kan lika gärna gälla krigets språk, som i Irak, Los Angeles och Jugoslavien. Nationalismen, hämnden, statsmännens och generalernas “handlingskraftiga” image, har trängt tillbaka de “demokratiska” argumenten, vilket är en del av personlighetsmarknaden. Den absoluta, globala gemenskapen föraktas öppet – utom när den används som ett bedövande slagträ for att ekonomiskt (som EG eller det “gemensamma” ansvaret for budgetunderskottet) eller politiskt (som välgörenhet till svältande utsugna länder) befästa den imperialistiska strukturen – men ensamheten är den vanliga individuella sorgen. Begären hindras från att sublimeras utan förtryck och föses ofta istället tillbaks till en ursprungligare och offentligare form men alieneras samtidigt alltmer. Kärlekssängen blir både scen och tvångströja. Lyckoformen är påtvingad och alltid misstrodd – med rätta! Det “privata förhållandet till gud” har blivit ett privat forhållande till skuld och straff som texten säger. Längtan efter gemenskapen, som uttrycks offentligt i musik och film i form av individualiserade “imponerande” figurer och en platt anspelning på sex som något alldeles åtskilt från de “skapande aktiviteter” (eller snarare andliga tillstånd av beredskap inför universum) sexualiteten är besläktad med, omformas alltså till en förhärdad yta, prisgiven och med fetischkaraktär, öppen för marknaden av fri konkurrens. “Mångfald, inte enfald” säger vem som helst nuförtiden i leda och främlingskap inför sina egna begär och kraven på anskaffningen av denna säljbara identitet. Det råder förstås en motsättning mellan form och innehåll: allt är fritt och personligt, men samtidigt råder ofrihet, rådlöshet, ensamhet och frustration.

Behovet av avledning och tilltro till något annat, vilket enligt Duerr föddes av det tvång till kollektivet som det hårda slitet med odling och bofasthet medförde, skulle ha lösts genom att i väst förskjuta begärens förverkligande till en annan verklighet (monoteism, vetenskapstro) och i öst genom att döva dessa begär genom disciplinerad cynism i förhållande till alla livets skeden. I båda fallen innebär det för massan en individens underkastelse. Men även om gud och intet motsäger logiken, måste rimligtvis en dörr lämnas öppen för ett dialektiskt och fr a passionerat utnyttjande av varje objekt (inklusive tanke- och känsloobjekt) for sexualitetens eller vildhetens krav på fullkomlig frihet, vilket därmed blir något helt annat än religiösa och förtryckande ideer. “Intet” kan då fungera som ett tankevacuum vilket suger till sig idéer som på grund av för lågt tryck annars aldrig skulle pyst fram till medvetandet. Paradoxen och meditationen kan sedda på detta sätt vara begärets effektiva fordon.

Motsättningen mellan individualism och kollektivism är förstås inte absolut. En motsättning råder inte bara mellan individ och kollektiv utan också mellan individ och naturen, hela världen. Behovet av gemenskap kan aldrig tillfredsställas av individens förtryckande eller av individens glättigt positiva uppmuntran enbart. Frustrationen består så länge friheten är frånvarande. Kvantifieringen av fantasins och sexualitetens yttringar sänker deras bytesvärde, hämmar inspirationen och därmed gemenskapen. I överflödet av sinnesintryck och den påtvingade jämförelsen låses öppningarna i individens skinn, vilket gör att kontakten omöjliggörs.

Dessutom låses individen i en uppfattning av att bara vara en enhet, och gång på gång, då frustrationen slår ner som ett för lågt tak då man reser sig, frågar sig varje plågad individ, “men i allt detta som finns överallt, bland alla dessa individer, vem är då jag, vem ska jag vara, vem kan jag vara, vem bör jag vara?” Det tycks som om barn spontant, i sin initialt flexibla yta och brist på uppfattning om det sociala som något särskilt, uppfattar sig som bestående av en mångfald krafter, känslor, karaktärer – bl a ogenerade speglingar av det som är omkring dem, så som det egentligen är i en människokropp och ett människopsyke. En “individens frihet” är fortfarande nominell så länge denna naturliga mångfald inte kan blomma upp igen i all sin kaotiska skönhet. Så länge man framhärdar i uppfattningen att brottet alltid begås av samma person som straffas, kan inte brottslingen förstås, kan inte kraften bakom hämndbegären och hatet omformas till kärlek och fantasi. Lämnar man denna uppfattning vittrar motivationen bakom moral, stat, lag och nation. Denna frihet svindlar och skrämmer. Det är den enda friheten värd namnet och värd att kämpa för.

I texten “Kampens Villkor” (med Bruno Jacobs 1991) föreslås termen “reservmedvetandet”, dvs den “offentligt” lyckliga medvetenhetens kompletterande nominellt “frihetliga” medvetenhet med en inbördes arbetsfördelning. En splittring och atomisering av medvetandet följer av kommersialiseringen av det tidigare “privata”, men det är inte samma sak som den naturliga mångsidigheten av de befriade begären. Trycket att skapa personligheter som kan lanseras överallt ger en splittrad människotyp som naturligtvis känner sig rotlös i trycket att stå fri från tidigare generationers öde och arv. Att kunna lansera sig på alla marknader ger ingen trygghet, man kan lämnas i lagerhyllan som något värdelöst eller föråldrat överallt. Att identifiera sin plats i historien kan däremot ge makt att förändra den.

Johannes Bergmark, 27 juli 1993 (opublicerat)

Anteckningar fjorton år efter “Brott och Vildhet”.

Den dövande civilisationstron.

Demokratins undergrävande.

Polisstatens stärkande.

Maso-sadochismen: vi är med på marknaden och ser “vårt” krig på TV och är alltmer utnyttjade: jobbar mer, tjänar mindre, underhålls mer, skapar mindre, slåss och super mer, förstår mindre.

Slaveriets/barbariets tidsålder. Fullständig fördumning, fullständig kontroll. Att de officiella “ledarna” blir allt dummare (Bush, Persson, Blair ...) är en manipulation av oss.

2003 (opublicerat)

Johannes Bergmark
Kontakt (Bergmark).
Denna sida uppdaterad 9 april 2012.

Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact