Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact

 

Det värdelösas poesi

- till utforskningen av atoposerna, de värdelösa platserna

 


Stadsplaneringen har förvisso en rent disciplinerande funktion, men bygger också på generaliserade lönsamhetskrav som inte minst gäller världen i dess areella, materiella grund. Större delen av marken används, fyller en funktion ur en eller annan synvinkel. Allt avgränsas och kategoriseras, bevaras för turism eller ideologiskt avsedd rekreation, bebyggs, odlas och brukas, är inlemmat i ordningen och har sitt värde.

Däremot erhåller de ”icke-platser” som finns i städer och förorter en allt större symbolisk och poetisk betydelse: de outnyttjade eller övergivna mellanrummen mellan olika planerade platser. Det är undantag som finns kvar och återskapas överallt: undangömda hörn av parker; egendomliga bakgator och skrymslen; mellanrum mellan egendomar, hus, vägar; stråk och torg som lämnats halvfärdiga eller överges i det urbana livets hastiga transformationer. En pedantisk stadsplanering skapar ordning inte minst genom bortstötning: alltfler platser håller inte måttet, blir satta på undantag, avgränsas som en halvt förbjuden zon, närliggande men ekonomiskt död och ofta därmed mer eller mindre osynlig.

Att sätta stort värde på det värdelösa kan tyckas som en paradox för den som gillar logiska krumsprång. Men givetvis rör det sig om två skilda betydelser av värde. Det handlar om att föredra ”den fördömda delen” framför allt det som systematiseras och ringas in i den ekonomiska eller ideologiska nyttans tjänst. Att föredra det onyttiga och se dess poesi och sprängkraft, och avlägsna sig från de värderingsgrunder som mäter allt i pengar, effektivitet och framgång.

Och samtidigt är dessa värdelösa platsers pittoreska kvaliteter ofta slående. Men i det projekt kring värdelösa platser som vi sedan några år driver i surrealistgruppen i Stockholm försöker vi gå längre, och genom ett något mer systematiskt tillvägagångssätt försöka uppenbara motståndsfickor på platser där man minst anade det. Många av dem karakteriseras förvisso av att det uppstår märkliga situationer där; man hittar speciella föremål, möter märkliga lösdrivare, och blir vittne till – eller indragen i – märkliga händelseförlopp, som blommar ut till gnistrande mögel bara för att platsen inte tuktas, överinses och mödosamt begränsas till en planerad funktion. Andra av dessa platser har inga förmildrande kvaliteter. Man konfronteras med en påträngande och illaluktande nakenhet i frånvaro av alla billiga dekorationer. Några är bara fantastiskt löjliga, och kommer alltid att förbises så länge man inte har systematiska kriterier.

Den systematiska undersökningen inbegriper inte bara dokumentation genom fotografering, klassificering och spekulationer kring genes och historia, utan också studium via surrealistiska enkäter och lekar (som blottlägger platsernas subjektiva hemsökelser, bland annat), insamling av anekdoter (vilket visar på platsernas möjligheter ur social synvinkel), samt studiet av deras flora, vilket visat sig vara en nyckelaspekt.

Inspirerade av en bok om Stockholms flora av botanisten Per Sigurd Lindberg har vi sett vilken enastående botanisk miljö staden är – och då givetvis främst dess värdelösa platser. Den har kommit att bli en biologisk oas genom en rad särskilda omständigheter: den ofta extremt höga störningsfrekvensen (byggnationer, reparationer, människor, bilar), de ofta mycket svåra förhållandena (torka, miljögifter, övergödning, asfalt, betong, makadam), det flitiga utbytet med andra miljöer och världsdelar (genom handel, turism etc) har bidragit till att göra staden till en fristad för ofrivilligt införda växter, rymlingar från odlingar, diverse ogräs och särskilt en mängd konkurrenssvaga arter som här frodas i frånvaron av de konkurrenskraftigare arterna som dominerar naturmiljöerna.

Förutom att växterna har sin egen poesi och sitt särskilda vetenskapliga intresse, kan de tjäna som den mest konkreta aspekten av en rad analoga fält. Där de nyttoinriktade renhållarna vänder bort blicken växer staden igen; det övergivna och bortglömda samlas i sjok som börjar spira i skymundan; en djungel av det bortstöttas sällsamma frukter, naturens hämnd eller det bortträngdas återkomst som ett kaos – ibland fantasieggande och ibland bara frånstötande men alltid främmande och djupt mänskligt. I någon mån gäller detta också ur de materiella artefakternas, föremålens och arkitekturens synvinkel; anhopningen av sopor, bortglömda föremål, sönderfallande konstruktioner, antikverade lösningar. Det gäller definitivt ur social synvinkel: uteliggare, alkoholister, knarkare, dårar, nyfikna barn, drivande ungdomar, vissa av de desperat kåta eller desperat förälskade, rasande eller förtvivlade, uppsöker allesamman sådana icke-platser för att göra icke-avsett bruk av dem och ladda dem med värdelöshetens upphetsning. De egendomliga möten som kan uppstå, de egendomliga sätten att kommunicera, de egendomliga lösningarna, torde i all sin ohanterlighet vara viktiga element i det som ändå är det samhälleliga idag. Och om man tittar närmare på huvudtendenserna i den florans urbana utveckling: 1- störning och övergödning, 2- urskiljningslös internationalisering, 3- de konkurrenssvagas massinflyttning och dominans; så kan det kanske vara nyckelaspekter inte bara till den moderna urbanismen utan till hela det senkapitalistiska samhällets orubblighet i sitt sönderfall. Detta kan rymma väldiga möjligheter. Underskatta aldrig värdelösheten.


Mattias Forshage




 

 

Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact