Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact

 

 

Bruno Jacobs

 
 

Ärr


Det s. k. informationssamhället och masskulturen drabbar oss. Den nya branschen, denna lavin av ord och bilder som blivit bytesvärde och hyllas för det, gör anspråk på att utgöra ett utbud som kan likställas med något slags frihet och jämlikhet, och på att vara så gott som lika med kunskap och kanske framför allt med upp- och inlevelse.

Dagstidningen läses dock bäst mellan raderna och äpplet smakar mer än stillebenet. Ett överflöd av information får oss att misstänka att annat förtigs. Antyder inte det nya fenomenet snarare ett rastlöst behov av bemästring som rimligtvis uttrycker en proportionerlig skräck? Vilka hotfulla tomrum, vilken avgrund söker man nästan krampaktigt fylla? Livet fortsätter emellertid med alla sina missförstånd, sina sammanträffanden, sitt skrock, sina rykten, sin glömska, sina oförväntade öppningar, sina gåtfulla tecken och sina ärr.

På senare tid har ett endast till synes besynnerligt gäng - akademiker, kulturvetare, en präst och en styrelsemedlem i riksbanken - framträtt i medierna för att konversera om samtiden. Deras slutsatser är träffande och dystra - ingenting att förvånas över. Typiskt är att vad som borde leda till förödande kritik snarare stannar vid blotta, lama konstaterandet. Istället för vägran, vrede, trots, uppvigling och revolt, sansad och impotent "information"!

I förhållande till det vibrerande brusmassage som får andens molekyler att lossna i fogarna, betonar vi hellre de ord som inte yttras, skriket, tystnaden eller existensens sprickor: i det avseende är denna lilla tidskrift en kompromiss.

Surrealismen förblir en specifik andens attityd som avser delta i att definiera den nödvändiga handling och de perspektiv som förmår förändra världen och livet inte minst genom att skaka om villkoren för det subjektiva och det objektiva, för det individuella och det kollektiva.

Det finns en punkt inom oss där varseblivning och skapande upphör att vara två skilda moment för att bli ett. Vid denna punkt kristalliseras även hoppets möjligheter: där fylls åter tecknen med blod.

Stockholm, November 1995

(Stora Saltet Nr 3, Dec. 1995)

 

 

Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact