Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact

 

 

Aase Berg

 


Tröst

 

En vetenskaplig undersökning av vilka institutioner svenska folket hade störst förtroende för år 1996 gav följande resultat:
1) Den svenska sjukvården 2) Kungahuset 3) Bingolotto.


Vissa av tröstens funktioner är uppenbart reaktionära, vissa har en kreativ laddning. En tröstföreteelse som Bingolotto, som alla har retat sig på, fascinerats av eller givit sig hän åt med en kraftfullhet som man sällan sett maken till i andra sammanhang (var är motståndet mot nedskärningar osv?), spelar t ex på en dialektik mellan acceptans av det befintliga och längtan efter förändring. Bingolotto erbjuder ju en socialt ofarlig flyktväg från vardagslivets tristess samtidigt som det anspelar på en motsats till det slappsynta idisslandet, nämligen den möjlighet till förändring av livet som idag utgörs av pengar. Här duger dock inte vilka pengar som helst utan endast ett chockartat tillflöde av sådana. Den mer långsamt och successivt framsipprande välfärden, som ger utrymme för TV-apparater och villor men knappast några avancerade excesser, ger inga förändringsimpulser utan har snarare karaktären av en gnälltäppande muta.

 
Längtan efter Den Stora Förändringen är inte alls konservativ till sin natur, medan själva funktionen av anspelningen är klart cementerande: det rör sig om dagdrömmerier som bot mot faktisk, förtvivlad handling. Här fungerar möjligheten till ett uppbrott som ett bekämpningsmedel mot det reella uppbrottet. Men som alla narkomanbulimiker vet men knappast vill kännas vid så har TV-programmet ett slut, symbiosen en kräkfylld stoppgräns. Den meningsladdade psykosen tenderar att kraschlanda i tomma intet. Vad finns bakom trösten? Där hänger planeterna lösa och vinglar i världsrymden. Och om nu världsrymden överhuvudtaget existerar så återstår frågan om huruvida eller ej vi ska befatta oss med astronomernas versioner av astronomi, kemisternas versioner av kemi, filosofernas versioner av filosofi. Det vedertagna metafysiska mönstret, den sociala ordningen och det gängse systemet av organiserade konturer missförstås ofta som garantier, när det i själva verket bara rör sig om högst osäkra dimensioner av psykologisk nåd. "Naturlagarna" är som bekant inga lagar som naturen förpliktigat sig att följa till kronologins ände, de är bara uttryck för den erfarenhet de mentalsociala beslutsfattarna och observatörerna med formuleringsprivilegiet hittills har valt att lägga på det kollektiva minnet.

Glappet mellan trösten och det otröstliga är ett tillhåll för pervon, psykon, autister och nervvrak. Här brukar man också påstå att kreativiteten uppstår och det är därför alla gillar att gulla med förälskelser och svarta hål. Men det är ett riskabelt tilltag att balansera på gränsen mellan meningsfullheten och tomma intet. Kulturlivet är en av de branscher som parasiterar på tomhetens paradox, då den i många fall intar en snuttefiltsposition samtidigt som den snyltar på otröstglappets källa av oändlig tomhet. Ett annat exempel på undanmanöver är dekonstruktionsförespråkarnas förebyggande hopplöshet och idéer om allting som splitter och vanföreställning. Här är det ödsliga världsalltet en enda stor tröstnapp, här görs meningslösheten till ställföreträdande mening: en effektiv metod, naturligtvis, att undvika smärta.


Det är dags för en uppvärdering av den sorgligt ogarderade förvirringen. Verkligheten är inte ens meningslös.


Stockholm, December 1997


(Stora Saltet Nr 8, Januari 1998)


 

 

Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact