Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

 

Mattias Forshage



Traditionens Gränser

 

Surrealismen är en del av modernismen och inte. Det problematiska är frågan hur avant-gardistisk den varit, samt det faktum att rörelsen finns kvar idag. Somliga argumenterar för att surrealismen inte är modernistisk på grund av att den inte är traditionsfientlig. Är den inte det? Var inte alla de olika rörelserna överens om att man gärna kunde bränna museerna och biblioteken, alla institutionerna som slår vakt om det förflutnas auktoritet? Var inte alla de modernistiska rörelserna överens om att fästa uppmärksamheten på den nya tiden och dess särdrag, på sin egen kreativitet och otillfredsställelse, och inte ta plats i gamla hierarkier och värdekriterier, inte låta sig tystas av föråldrade värderingar, som bland annat påbjöd respekt för en massa unken bråte just därför att den var gammal?

Men surrealismen har alltså aldrig förkastat det förflutna som sådant. Den har ständigt varit på jakt efter föregångare och velat se sig själv som stående i en lång tradition. Den har säkert varit ivrigare på den punkten än andra modernistiska rörelser, men inte heller de andra har väl varit principiellt fientliga mot det förflutna? Jo, kanske futurismen och dada i sina ivrigaste stunder, men det är väl mycket en polemisk udd som vässats av att det faktiskt var så kontroversiellt att fästa uppmärksamheten på sin egen tid och vägra vara intresserad av att respektera gamla värden och döda gubbar (det är det knappast nuförtiden). Men överlag har man väl knappast avvisat historiska föregångare/medbrottslingar i den mån de presenterat sig.



TIDENS OCH UTVECKLINGENS NATUR


Mdernisternas betoning av det moderna, det nya, verkar ju implicera någon form av utvecklingstro och framtidsoptimism, ju nyare desto intressantare. Det har också en revolutionär prägel, som är en tilltro till utveckling/framåtskridande och samtidigt motsatsen: bara genom att negera och tillintetgöra det rådande och skapa något radikalt nytt kan man komma någon vart.

Detta ger också utrymme för nostalgi, som är utopins eviga följeslagare. När det rådande förkastas helt blir det oförstörda förflutna analogt med den lysande framtiden; man kan romantisera så kallade primitiva folks levnadssätt, urgamla mytologier och filosofier, även den medeltida samhällsgemenskapen, och se framtiden som blott ett återupplivande av en svunnen äkthet.

Detta synsätt är centralt i den breda strömning man kan kalla "romantisk antikapitalism", som förkastar det borgerliga samhället på grund av dess förnedring av människan snarare än dess ekonomiska exploatering. Modernismen ingår i denna strömning jämte t ex radikalkonservatismen och anarkismen på den politiska nivån. För även om de politiska slutsatserna är mångskiftande inom modernismen är hatet mot det borgerliga samhället konstant (detta samtidigt som den idéhistoriskt sett kan beskrivas som en radikalisering av den borgerliga modernitetens individualism, framåtsträvande och människovetenskap). Inom den romantiska antikapitalismen är kombinationen av nostalgi och utopi mycket ofta kopplad till en kritik av utvecklingens ideologi.

Allt detta står att finna exempel på inom så gott som hela modernismen, man kanske allra rikast inom surrealismen, som kan sägas vara samtidigt modernismens flaggskepp och dess joker. Surrealister har behandlat dessa teman både moraliskt, politiskt och samhällsvetenskapligt. Alltid har man på något sätt utgått från den konkreta psykologiska erfarenheten av hopp och förtvivlan i deras olika framträdelseformer. I det hoppet, som kan vara förälskad omnipotent poetisk eufori, och den förtvivlan, som kan utesluta all tilltro, och framförallt i den envisa kombinationen av dem, ligger den specifika surrealistiska erfarenhet och människosyn som ligger till grund för det surrealistiska handlandet och tänkandet.



PRESURREALISM ?


Surrealismen har alltså från början varit mån om att kartlägga en tradition man står i. Redan Surrealismens manifest från 1924 har den bekanta uppräkningen:"Youngs Nätter är surrealistiska från början till slut...Swift är surrealist i elakhet, Sade är surrealist i sadism", etc. En stor del av den surrealistiska forskningen har gått ut på att spåra upp föregångare, genom att antingen dra fram okända namn ur arkivens gömmor eller belysa surrealistiska aspekter hos välkända figurer. Att på det viset konstruera en linje bakåt, med utgångspunkt i en tänkt kulmen som representerar ens egen ståndpunkt, gör nog att man missar många historiska aspekter av sina fynd. Man tar fasta på det som träffar rätt och talar till en själv, och bortser från vad som gjorde det möjligt inom dess egna historiska ramar, vilka kulturella, köns- och klassmässiga faktorer som betingade det, vad det uttryckte och vad det emotsade för den som yttrade det. På det viset missar man nog en hel del intressanta spänningar och djup i verken, men å andra sidan har man ju valt dem som medbrottslingar just för att de talar direkt till en, och de historicerande poängerna finns ju kvar att göra efteråt - som när Carl Henning Wijkmark påpekar att Lautréamonts verk till 90 procent är "det allt utom tillfälliga mötet i 1800-talets huvudstad Paris mellan gjutjärnspositivism, religiöst och moraliskt grubbel kring ett sexuellt skuldkomplex, fransk retorikundervisning och luguber senromantik" eller när Sven Alfons visar på hur förankrad Arcimboldo egentligen är i sitt femtonhundratal - detta är förvisso väsentligt, men inte mer väsentligt än att de faktiskt säger något som känns skakande just för oss idag.

Tanken att man själv representerar medvetandegörandet av en ditintills omedveten tradition är naturligtvis utslag för en hegeliansk ådra. Och uppfattar man en sådan tradition som reell torde man ha svårt attt undvika att försvära sig till en idealism av Hegels kaliber. Men är man medveten om att föregångarna inte själva stod i en sådan tradition utan att det är vi som ställer dem där, så får traditionen istället karaktären av myt som inte innebär några metafysiska försväranden. Alltifrån trettiotalets mitt har man inom surrealismen talat om behovet av en ny myt (Se t ex Bretons "Surrealismens avgränsningar men inte brgränsningar" 1936 och "Prolegomena till ett surrealismens tredje manifest eller ej" 1942), och nyligen har den franske surrealisten och kultursociologen Michael Löwy föreslagit att surrealismen i hög grad själv varit sin egen myt (se Löwy, "Morgonstjärnan" i Mannen på gatan 1994: 2). Detta är väl delvis att göra det för lätt för sig, men helt klart har surrealismen delvis fungerat genom att etablera myter: kollektiva produkter av inbillningskraften som tenderat att hålla samman gruppen och öka dess handlingsutrymme. Den försurrealistiska traditionen är en sådan. Man behöver inte personligen gilla var och en av dem, men kan man se vad det är för en stubintråd som löper genom, säg, mäster Eckhart, John Dee, markisen de Sade, Thomas Thorild, Novalis, Charles Fourier och Sigmund Freud, så på något sätt har man tillgång till deras erfarenheter och till gemenskapen i ett kollektiv som gör anspråk på den andan.



PARASURREALISM ?


Med samtida kan man dock inte handskas lika fritt. Även om folk har sidor eller skriver texter som verkar stämma helt överens med ens egna ambitioner visar det sig ofta att de drar andra slutsatser av det, att de förenar det med andra sidor och ståndpunkter som man tycker är helt förkastliga. Det är inte lika lätt att bortse från sådant hos de levande, eftersom man är ute efter medbrottslingar i en viss strävan, och måste vara på sin vakt mot olika typer av förrådanden av den strävan, kompromisser med etablerade och fientliga ideologier, rekuperationen etc. Det ligger i en aktiv radikal rörelses natur att man måste tänka taktiskt vad gäller allianser och hålla skenbara meningsfränder på avstånd. Surrealister har alltid kastat skit på Jean Cocteau, på CG Jung, på John Cage, på hela den psykedeliska rörelsen, och numera på postmodernister, trots, eller snarare just på grund av, att man haft flera gemensamma intressen. Svårare är att man lika ivrigt bespottat sådana som man haft alldeles i närheten, som varit förmögna att lämna ovärderliga bidrag till surrealismen trots att de gjort sig omöjliga i den surrealistiska gemenskapen tack vare någon fix idé, någon samarbetssvårighet, någon sturskhet. För sanningen att säga så torde det vara i denna zon som åtskilliga av surrealismens tyngsta och kanske mest surrealistiska erfarenheter gjorts. Se på Le grand Jeu-gruppen, på Georges Bataille och hans olika medarbetare, på Henri Michaux, på Antonin Artaud, på COBRA-gruppen, på situationiströrelsen. De har befunnit sig fysiskt nära den surrealistiska rörelsen, påverkats av den och påverkat den, men bara kunnat samarbeta med den under kortare tidsperioder eller med enskilda projekt. Milt sagt kan man säga att avståndstagandena från dem inte präglats av mindre sturskhet och fixa idéer än vad som skulle motivera dem. Dock är detta ändå lätt att se, och de flesta surrealister idag torde räkna in dessa i sin egen tradition.



SUBSURREALISM ?


Värre är det med alla dem man missar för att deras budskap har en annan form, andra kulturella särdrag, än vad man inom surrealismen ser som det normala. För surrealismen är i långt högre grad själv en kultur, en tradition, ett arbetssätt, än en teoribildning eller ståndpunkt. Vilka faktorer som formar den är inte så lätt att sätta fingret på eftersom det är just det som betingar vad man betraktar som normalt. Jag menar, vilka, om några, är TV-världens surrealister? Vilka, om några, är jazzmusikens, ravefesternas, pedagogikens, dokumentärfilmens, internets, ungdomsrörelsernas, romanens, sociologins, de tecknade seriernas, kockarnas, biologernas, gatustridernas, geografins, deckarnas, resenärernas, klottrarnas, surrealister?

Det är knappast så att man som surrealist har en plikt att finna sina "objektiva" medbrottslingar på alla dessa för en själv mer eller mindre främmande områden, men det torde vara lärorikt att fundera på hur de skulle se ut, för att inte avvisa fruktbara allianser, för att inte utesluta öppet eller hemligt surealistiska ingripanden på en rad områden som hör till samtidens ofta både förvirrande och eländiga kärna. Traditionell surrealistisk verksamhet ter sig förstås otidsenlig och främmande i mångas ögon. Naturligtvis i de modernastes, de hippa som hänger med i trendernas lika snabba som meningslösa växlingar och som föraktar allt som hunnit bli mer allmänt omtalat. Naturligtvis i gnällspikarnas, de cyniska som inte vågar bli entusiastiska över någonting alls utan krampaktigt hänger sig fast i sin oinskränkta förmåga att hitta på allehanda spridda invändningar mot allting. Men även, hör här, i surrealisternas ögon, eftersom det bara är det avvikande, egendomliga och ofullständiga som man kan attraheras av på ett sätt som gör att man verkligen engagerar sig, genom att man starkt upplever det spänningsfyllda behovet att samtidigt praktisera och kritisera en sak.



ÄRKESURREALISM ?


Som surrealist tycker man det är normalt att mötas på caféer eller krogar ungefär en gång i veckan. Man har en formell organisation där det är väldigt viktigt vem som är med i gruppen eller inte - men samtidigt kan vem som helst vara med på mötet, som inte alls är formellt - man saknar dagordning, ordföranden, talarrundor, omröstningar, och talar gärna om ditten och datten i munnen på varandra. Man förströr sig med kollektiva lekar och planlösa promenader. Man försöker undvika lönearbete och att ta betalt, men förväntas ändå kunna betala för sig på cafét, och uppskattar överlag hög materiell standard, i synnerhet vad gäller mat. Man röker och dricker gärna, men är oftast mer restriktiv med andra droger. Man pratar mycket om moral men ställer inga hårda krav på varandra utan struntar ofta i varandras eventuella privatliv. Man värdesätter öppet brytande av normer och tabun, men är själv ganska sparsam med det och nervös inför det. Man använder gärna ett akademiskt tillkrånglat språk, men är i allmänhet snarare svävande och inringande än exakt och analytisk i sina tankegångar, och ibland när man pratar kan man vika ut i oförankrade ordskämt, felhörningar, associationer och rena obegripligheter. Har man något angeläget att säga skriver man ofta en text om saken. Man diskuterar överlag gärna och har gott om kritiska åsikter angående litteratur, konst, filosofi och politik, oftast också nyheter, musik och vetenskap.

Delvis är det ganska lätt att anlägga ett kultursociologiskt perspektiv på detta. De som startade surrealismen var män, i det "glada" tjugotalets Paris. Det flesta var mellan 20 och 30 år, kom från medelklassen och var välutbildade. Frankrike har intellektuellt sett en lång rationalistisk tradition med en stark antirationalistisk underströmning. Kulturen är präglad av katolicism och därmed av dubbelmoral och blasfemibehov. Det finns en stark motstättning mellan landsbygd och (huvud)stad. Man är också delaktig i medelhavskulturernas allmänna familjesammanhållning, misstänksamhet mot främlingar och starka kvinnoförtryck. Det finns en kvinnosyn som delar upp kvinnan i moder, hora och madonna, med en feodal "hövisk" förälskelsekult, med total manlig dominans över offentligheten; bl a kan män tillbringa dagen pratande med varandra på kaféer medan kvinnor arbetar i hemmen.

Förvisso föddes surrealismen som ett förräderi mot den västerländska och i synnerhet franska kulturen överhuvudtaget, och även mot privilegier som denna kultur gav enskilda surrealister i kraft av deras kön, klass och bildning. Samtidigt var det förstås dessa kulturella former som präglade den, både genom att forma revolten på de områden man öppet revolterade, och genom att vidarebefordras på områden man inte gjorde sig medveten om.

Kanske är det upp till surrealismens fiender att i detalj analysera hur dessa omständigheter betingar de kulturella särdragen. För surrealisterna själva handlar det kanske mer om att hålla sig vaksam mot egna skygglappar; fundera på hur historien förändrat världen sedan tjugotalet, hur inhemska förutsättningar i olika länder skiljer sig från de franska, hur man undviker att utestänga (eller dalta med) rörelsens minoriteter: kvinnor, arbetare, obildade, gamla. Och detta utan att vara beredd på att tumma på surrealismens särart och egenskap av främmande.

(Man kan ju också tänka sig möjligheten att efterkrigstidens historiska särdrag så omdanat förutsättningarna för modernismen att fortsatt modernistisk aktivitet får en på något sätt ombytt objektiv innebörd. Jag har dock misslyckats med att spåra upp eller själv konstruera ett hållbart sådant resonemang, men håller inte invändningen för utagerad därmed.)

Surealismen är ingen lösning, och surrealismen behöver inte försvaras. Vi behöver inte hålla med den surrealistiska traditionen, dess ställningstaganden och former, så länge vi spontant attraheras av dess utmaningar och tycker det är spännande att leva med dess sätt att arbeta, sätt att prata, sätt att skapa, så länge fortsätter vi att förköttsliga, vidarebefordra och återuppfinna den surrealistiska traditionen som en enormt tung bas för vår egen revolt mot den här ruttna samhällsordningen.

 


Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact