Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

 

 

DEN TILLKORKADE KÄLLAN

 


Gud är den enda varelse som inte behöver finnas till för att härska.

- Charles Baudelaire


Förra året ville de makthavande i många länder fira 500-årsjubileet av Kristofer Columbus' påstådda upptäckt av Amerika. I år tar statskyrkan i Sverige efter, när den firar sitt 400-årsjubileum. Kyrkans conquistadorer, på despoten Gustaf Wasas kommando, gick på erövringståg i mentaliteten. Det var Wasa som "upptäckte" det moderna Sverige, genom att han centraliserade och förstärkte statsmakten, inte minst genom förstatligandet av kyrkan och religionen, och därigenom förvandlade landet till en alltmer likriktad nation. Hur ofta har vi inte fått höra om "landsfaderns" storslagna befrielse av folket från den "mörka medeltiden" och hans kamp för den "nationella självständigheten"?


Det går att dra en parallell mellan protestantismen och socialdemokratin/kommunismen, då båda började som genuina uttryck för en vilja till frigörelse men urartade till sin motsats: byråkratisering och ökande kontroll. Protestantismen på kontinenten var en reaktion mot det korrumperade påveväldet samtidigt som resultatet av en folklig upprorsanda; i Sverige däremot importerades den och påtvingades uppifrån av statsskäl snarare än religiösa. Det som snabbt skulle bli den svenska statskyrkan hade föga med Gud att göra!


Ett viktigt led i den svenska nationalstatens utveckling var kyrkomötet i Uppsala mars 1593, då kyrkan enades om vad den skulle anse för rätt och sant. Redan efter några dagar kunde ordföranden Nic. Ol. Bothniensis konstatera: "Nu är Sverige blifvet en man och alle hafve vi en Herre och Gud!" En följd av kyrkomötet var den vanryktade "biskop Abrahams räfst" 1595, då denne kyrklige potentat reste runt i byarna med ett följe av ligister ("robusti scholastici"), spred skräck och piskade människor som gjort sig skyldiga till "trolldom, hor, svalg, kiv, svordom, bröt sabbaten, försummade gudstjänsten eller inte kunde katekesen."


Detta är alltså vad som firas av den på senare tid självutnämnt humanistiska svenska statskyrkan, och många andra reaktionärer med den. Utan att vilja ta i försvar tiden före Wasa kan man konstatera att mycket gick förlorat genom reformationen. "Nu är Sverige blifvet en man" - och inte en kvinna. Det kvinnliga förtrycktes och bortträngdes. Den som varit den erotiserade ställföreträdaren för de gamles Magna Mater - Maria - blev en Satans kona. Den patriarkala dimensionen av förtryckssystemet erövrade en allt större bit av mentaliteten, en mentalitet vi ännu idag präglas och plågas av, i en alltmer abstrakt social kropp. Detta gick hand i hand med en ny syn på naturen, anpassad för envåld och industrialistisk exploatering.

Något annat som tillstängdes för människorna var de heliga källorna. Deras vatten hade skänkt hälsa och fruktbarhet, men den religiösa och politiska makten ansåg källkulten vara avgudadyrkan, uttryck för en svårkontrollerbar och alltså ond folklig magi. Det mänskliga begäret till det underbara kunde efter hand inte annat än återfinna tidigare onyttjade öppningar i den påstått själlösa jordskorpan. Surrealismen är en radikal och medveten exponent för en bredare poetisk tradition, vars främsta metod, i motsättning till maktens, är att öppna källorna där andens tellurgiska vattenådror rinner fram. Poesin står av nödvändighet i motsättning till all institutionaliserad religiositet och dyrkan av makt och överhet. Det är för övrigt inte förvånande att dagens präster, under intryck av allt fler människors allt djupare otillfredsställelse med kyrkornas "andliga" komplement till det marknadsstyrda konsumtionsparadiset, förvirrat famlar efter slagrutorna för att återfinna de källor deras föregångare sedan länge hållit stängda, källor som alltid stått öppna för dem som själva stått öppna för poesin. Det stillastående vigvatten de "falska herdarna" på detta sätt brukar erhålla är radioaktivt och passar bättre på den elektroniska skärmen än i en törstande strupe.


I dessa dagar ämnar kyrkan lösgöra sig från staten; den har så att säga utfört sin uppgift. Men låt för all del de döda begrava sina döda! Historien kommer att se annorlunda ut.


Surrealistgruppen, maj 1993


Aase BERG, Kajsa BERGH, Johannes BERGMARK, Carl-Michael EDENBORG, Bruno JACOBS, H. Christian WERNER

och deras vänner


Mattias FORSHAGE, Ilmar LAABAN, Tony PUSEY, Gudrun ÅHLBERG


(Ur Mannen på gatan, Nr 2, 1994)

 


Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact