Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

Sten, Sax eller Påse


Om surrealismen och politiken har vi inte mycket gemensamt att säga. Under drygt ett års tid nu har vi dryftat ämnet, och nått fram till långt fler utmaningar än ståndpunkter att deklarera. Och vi har knappast funnit svaren; vi räknar inte med att sammanställningen av enkätsvaren här kommer att göra det heller. Vi hoppas det inte ens. Medlemmarna i gruppen har olika politiska erfarenheter, kunskaper och perspektiv: trotskism, anarkism, stirnerism. Någon är politisk aktiv, flera är det inte. Naturligtvis finns då väldigt olika åsikter representerade om vad politik överhuvudtaget är, vilket leder till skilda uppfattningar om relationen mellan surrealism och politik. (T.ex. är vi förstås överens om att surrealism och politik är skilda saker, men djupt oense om huruvida politiken är en del av surrealismen och vice versa, eller om politiken är en helt annan sfär som surrealismen kan använda sig av som medel, eller låta bli.) Vi tycker under alla omständigheter att det är angeläget att fortsätta diskussionen.


Tills vidare kan vi dock meddela några av hållpunkterna i vår diskussion jämte några eventuellt polemiska poänger.


I. Surrealismen är en socialism.


II. Med revolution avser vi ett paradigmskifte hos de mänskliga relationssystemen som helhet. Revolutionen uppfattad som politiskt maktskifte med oförändrat (om inte rentav ökat) tvångstryck avvisar vi. Då ett praktiskt-politiskt revolutionsprojekt som går fri från denna kritik för närvarande saknas, föredrar vi revolten - både termen och dess innehåll.


III. Surrealismens politiska perspektiv kan hur som helst inte primärt näras av några filosofiska principer utan utgår från den surrealistiska erfarenheten som i hela sin vidd är en bipolär erfarenhet: å ena sidan erfarenheten av misären, dvs av lönearbetet, personlighetsmarknaden, frustrationens hemsökelser, hela den andliga och köttsliga nöden, och å andra sidan erfarenheten av poesin, förälskelsen, av verklighetens återförtrollning och tingens medbrottslingskap.


IV. Surrealismen är en del av den romantiska antikapitalismen.


V. Det moderna är både det bästa och det sämsta som hänt människan - så måste vi kunna se det i egenskap av dialektiker. Hur skall vi finna samtidens specifika (och ofta subtila) öppningar och samtidigt förmå förkasta den i dess helhet?


VI. Andra teman som dykt upp i diskussionen, som vi misstänker är relevanta i relation till det politiska men inte kunnat komma överens om - eller komma fram till några hanterliga formuleringar om - inkluderar konsumismen, urbanismen, pornografin, pragmatismen, plikten, personligheten, bilismen, överbefolkningen, offerviljan, rättvisan, demokratin, religionen, historien.


VII. Vi bor i Sverige. Sverige har länge varit ett paradexempel på välfärdsstat, där en stark socialdemokratisk byråkrati sett till att kombinera de svenska företagens rovdrift i tredje världen med en förförisk social trygghet hemma, att upprätthålla en nästan obruten fred mellan arbetsköparna och de mäktiga fackföreningarna, att skapa ett brett och lamt politiskt och kulturellt utbud av folkligt deltagande, som så träffande beskrivs med uttrycket "repressiv tolerans" och som utgör ett utmärkt exempel på skådespel. På senare år har vi dock befunnit oss i ett "systemskifte". Den relativa sociala tryggheten tas bort och klasskillnaderna ökar. Den nyliberala retoriken är i hög grad den officiella även inom arbetarrörelsen när välfärdssystemet privatiseras, övervakningen ökar, arbetslösheten är den högsta på årtionden och politikerna skänker bort den eventuella makt de haft till kapitalister som kallas "marknaden" och numera också till den Europeiska Unionens byråkrati. Den socialdemokratiska byråkratin, som förvaltade vissa demokratiska inslag och fragment av socialistiska värderingar, ersätts helt enkelt med en marknadsbyråkrati. Och det civiliserade livets misär går lugnt vidare. Om vi förut upplevde en speciell poäng för oss att genomskåda och skandalisera samförståndet, så ter sig kanske det allra viktigaste nu vara att inte kompromissa i förkastandet av kapitalismen.


VIII. Ibland glömmer vi att vi vill förändra samhället.


IX. Och hur långt har egentligen civilisationens förfall gått? Vilka avgörande konsekvenser har det för förklaringsvärdet respektive verkningskraften hos resonemang och åtgärder ur den politiska sfären överhuvudtaget? Och i vilken utsträckning spelar dessa någon större roll för surrealisters motstånd och initiativ?


X. Vi tror hur som helst inte på någon revolutions oundviklighet; angående samhällets öde är vi inte optimister.


XI. Vi hyllar utopiskt tänkande endast som poesi och som förankring för en annan mentalitet där begäret och det önskvärda står i centrum. Men det är inte otänkbart att vi alla skulle kunna bosätta oss i en fouriersk falanstär.


XII. Surrealismen har nog politiska konsekvenser. Den verkar implicera en avgörande kritik av politikens nuvarande gestaltning, och den borde också kunna lämna förödande originella bidrag till politiken. Den hittillsvarande socialistiska politikens misslyckande beror i hög grad på dess underskattning och åsidosättande av det subjektiva och av livets helhet. Det kan höra till surrealismens specifika bidrag att återinföra detta.


XIII. Vi blundar inte inför begärets destruktiva aspekt, utan vilken den konstruktiva ej kan tänkas. De samtidstrender som gör så - delar av den ekologiska, den feministiska samt av new age-rörelsen som därmed också förråder sin ekologiska, feministiska och andliga potential - avvisar vi. Vi tar inte avstånd från den erotism som med en känd definition "hyllar livet till och med i döden". Vad vi villkorslöst bekämpar är vad Marcuse kallat den repressiva avsublimeringen, den nivellering - ideologisk eller kommersiell - som berövar begäret och erotiken deras potentiella dimension av helighet.


XIV. Samtidigt som vänsterns nedgång och fall redan föregått civilisationens, ser vi ingen anledning att inte vidhålla elementära socialistiska värderingar och giltigheten av en dialektisk-materialistisk analys, samt försöka rädda några specifika attityder och medel. Det gäller inte minst den tidiga socialismens själva anda av friskt obändigt trots och kompromisslöshet. Hur skall denna återupplivas idag?


XV. Vi påminner gärna om socialismens ambitioner att avskaffa religionen, kärnfamiljen, privategendomen, penningsystemet, könsförtrycket och staten.


XVI. Till dagordningen vill vi också föra t ex den revolutionära generalstejken, självorganisering i alla dess former, och det globala utarbetandet av en ekologiskt planerad självförvaltning.


XVII. Man bör även påminna om att en kampsituation inte kan likställas eller identifieras med dess ledarskap; det skall inte ges politiskt stöd. Surrealismen förbehåller sig rätten att hålla en oberoende ställning inför alla politiska rörelser.


Surrealistgruppen i Stockholm, januari 1995


Aase Berg, Kajsa Bergh, Johannes Bergmark, Carl-Michael Edenborg, Mattias Forshage, Bruno Jacobs, Ilmar Laaban, H. Christian Werner.

 

Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact