Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

 

Offentlighet och Nyfikenhet

 


Den moderna offentligheten har ett dubbelansikte. Dess ena, "yttre" sida - förutom dess egenskap av propagandaorgan för det beståendes ordning och förmedlare av borgerlig ideologi - är dess vidare anspråk på att återge verkligheten överhuvudtaget. Dess expansionistiska dynamik leder den också till att "belysa", det vill säga omtolka, omforma eller ersätta allt större delar av verkligheten med sin egen bild av den, och därmed reducera den i enlighet med det beståendes intressen, normer och realiteter. Därav dess alienerande men transcenderande karaktär - offentligheten tenderar att "överträffa" livet, att ta dess plats eller konfiskera det.

Offentlighetens andra, "inre" ansikte, som är oskiljaktigt från det första, är dess "själsbild", den allt viktigare (och lönsammare) avspeglingen av dess egna realiteter, det vill säga den egna självbetraktelsen som blir alltmer narcissistisk och cyniskt eklekticistisk i och med de förödande effekterna som den borgerliga civilisationens kris och förfall tillfogar allt liv.

Ett av den moderna offentlighetens kännetecken (utvecklat ur dess nedtoning av motsättningarna mellan det givna och samhällskravens tyngd och människans egentliga behov och begär, och mellan sig själv och den verkliga verkligheten) är dess självreproducerande, för undersåtarna mer eller mindre sofistikerade men orodämpande förljugenhet och underhållande manipulering av verkligheten och livet, dess formalisering och "estetisering" av allt den vidrör, och dess utnyttjande av godtyckligt utbytbargjorda kriterier i den impressionistiska, tillfälligt passande formens tjänst. Offentligheten bygger kulisser mellan oss och livet för att fånga våra liv i dessa, och kulturen spelar en central roll i detta.

Den överskottsalienation som resulterar därav mobiliseras, fås att delta och reproduceras sålunda - till skillnad från den gamla borgerliga offentligheten och de forna s.k. kommunistländerna - som ett normaltillstånd i och av offentligheten på ett mycket aktivt om än för det mesta omedvetet sätt (men ibland också uttalat). Det offentliga är inte längre bara representativa institutioner och personer, utan även en "socialisering", ett medium, ett språk i sig med en egen, om än visserligen perverterad och torftig symbolik och logik som bygger på och tenderar att fungera som surrogat för den otillfredsställelse, den spänning och de djupa konflikter som annars upplevs finns i existensen, och bedövar denna spänning och tonar ner dess skrämmande konsekvenser genom att styra den i formaliserade, bekvämare värderingar, betraktelsesätt, beteenden och rent av kroppspråk. Detta marknadsmässiga språk är allomfattande ty det tacklar alla sinnen och förmår erbjuda en mängd olika, till och med motstridiga svar på livets frustrerade behov, sätt på vilka all äkthet och - om än relativ - frihet exproprieras, eller åtminstone neutraliseras i en ändlös reproduktion av de rådande relationsstrukturerna. I offentligheten har skådespelaren och åskådaren blivit en.

Offentligheten definieras annars av byteshandel av information, eller snarare av prestationsmaximering av information i den härskande ideologins tjänst och för kommersens skull, som genom sitt överflöd och fragmentarism bidrar till den permanenta våldtäckten på sinnena och därmed tänkandet. Även socialiteten blir bytesvärde (och personlig utbytbarhet blir en dygd); bruksvärdena av kommunikation och skapande alieneras däremot till offentlighetens marknadsanspråk.

Offentligheten uttrycker också och är det beståendes utopi förtäckt som verklighetsbild i nuet, där olika typer av myter utspelas och bekräftas som undantag som var och en kan hoppas skall fylla den avgrund som vi faktiskt bär inom oss, som är alienationens men också livets svårt urskiljbara avgrunder. Det är myter av ett nytt slag eftersom den offentliga sfären representeras av materiella - sinnligt förnimbara - "gudar" som dessutom inger illusionen att de delar samma värld som vår egen samtidigt som berömmelsens "eviga". Funktionen är den samma, men måhända är suggestionen mer intensiv även om mer tillfällig, åtminstone är den formella mångfalden och hastigheten det. Denna mångsidiga eller uppsplittrade "utopi" är olika upplevelser eller tillstånd (framgång, rikedom, lycka, kärlek, etc.) av konsumtionskaraktär som är ständigt aktualiserade och återkommande möjligheter för alla de som inte lyckats uppnå dem. Det offentligas utopi är ett ekorrhjul där översta punkten visserligen ser ut som Livet, men där nedersta punkten är döden.

I egenskap av motpol är det moderna ungdomsupproret (efter dess uppkomst som utkristalliserat fenomen i 50-talets USA) nu integrerat i det moderna offentliga, och följaktligen tenderar också ungdomen att försvinna som separat socialt subjekt. Efter en effektiv disciplinering av barndomen och en snabb expropriering av den pubertala sexualiteten, befinner sig medborgarna i en permanent pubertet, eller pseudopubertet, ett fryst uppror parallellet med en fryst ansvarskänsla, vilka mycket väl kan samexistera i samma sociala grupp och ofta i samma individ. Aggressivitet och sexualitet stävjes i denna form till icke-produktivitet (i den mening att den gör all produktion av materiella och andliga värden till en reproduktion av marknaden själv), till en massage av den borgerliga ideologins blodomlopp mot dess kollaps inifrån. Offentligheten är total averotisering genom att pseudoerotisera allt.

Offentlighetens accepterande av det oåtkomliga offentliga som bilden av "evigt liv" genererar ett underförstått accepterande av något som ytligt sett liknar död, men som är alienerad icke-aktivitet, reproduktion av alienerat tänkande eller alienerad perception - parallellt med "konstruktiva" uttryck förstås - en sublimering som inte skapar utan accepterar och reproducerar. Den civiliserade vuxenheten blir en fråga om skicklig men andligt suddig smidighet i flödet av givna sinnesintryck, åsikter och beteenden. En initiation i döden, som är livets förutsättning och kontrastgivare, skulle göra livskrafterna tydligare och därmed vara en kunskapskälla och en erotisk källa av ett allvar som inte den dödsorienterade offentligheten förmår intäcka. Offentligheten är ett opium för folket.

Även det omedvetna blir alltmer offentligt. Och i offentligheten finns framför allt ingen natt; dess rampljus tränger allt längre ner och bländar allt som kan tänkas lysa av egen kraft, livnärt av överdoser av repressiv avsublimering i sin oupphörliga kamp att fylla all tystnad och överrösta livets alla ängsliga, desperata men också gåtfulla och underbara frågor. Offentligheten underbyggs av och främjar en i grunden voyeuristisk, det vill säga en för stunden mer eller mindre upphetsande men frustrerad och risklös, med andra ord en kortsluten och impotent nyfikenhet.

I de "värdelösa" områdena, i avgrunden och i natten finns den andra nyfikenheten som drivs av vad den omättliga törsten efter verklighet alltid lovat. Det är här den surrealistiska närvaron växer.



Surrealistgruppen i Stockholm, 1990

Aase Berg, Kajsa Bergh, Johannes Bergmark, Carl-Michael Edenborg,

Bruno Jacobs, Jonas Lundkvist, Petra Mandal, Christian Werner, Tomas Werner.



(ur "Mannen på gatan - surrealism 1991")

 


Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact