Home - Texts - Galleries - Other media- Links - Contact

 

 

Carl-Michael Edenborg


 

Materia

 


Från tingets materia till kärlekens materia, från andens materia till språkets materia; ämnet för vår tidskrifts första nummer är svårt att specificera, i likhet med surrealismen själv. Vi som är tänkande materia har ofta svårt att tänka materien. När vi försöker, finner vi oss genast dömda till denna gamla uppspaltning som skär genom det västerländska subjektet: materien är icke-ande, mörker, död, ondska, det kvinnliga, den absoluta smutsen. Har vi likväl upptäckt att vi själva är tänkande materia, materiens ande, kan vi också upptäcka andens materia, som är analogin; så blir dialektiken medbrottsling till korrespondensen, kritiken till poesin.

Samtidigt värjer vi oss för associationer till ett annat mörker, vars större utbredande bådar illa: den påstått irrationella fascismen, med sin ideologi av ljus, renhet, hälsa, naturlighet, makt. Den fascistiska kroppen, om än anti-andlig, är dock en immateriell, köttlös kropp, och det främmande, vilket materien vittnar om, är det yttersta objektet för dess aggression. Tvärtemot att peka mot fascism är materien i sin politiska funktion en kritik av den borgerliga idealismens förtryck i dess nuvarande form: konsumismen, tecknets mångfaldigande på bekostnad av det betecknade (den objektiva andens herravälde) och det socialas upplösning i en individualistisk likriktning.

Mot allt detta står materien som det absolut avvikande. De tabun som omgärdar den stärker dess kraft. Att den aldrig är oberoende utgör en provokation mot den liberala possessiva individualismen, som förväxlar kvantitet med kvalitet, stat med samhälle, frihet med pengar. Att materien genom sin negativitet talar till oss om döden och livets slösande sår sticker hål på vår humanistiska bubbla och den meningslösa nyttans och välfärdens tyranni.

När bristen på verklighet gör sig allt mer kännbar växer också behovet av myt och begäret till det underbara. All längtan kan exploateras. Den "nyandliga" reaktionen tar över kapitalismens produktions- och konsumtionsformer (mystiken blir varufetischism, den andliga marknaden kolonialiserar anden, personlighetsutveckling blir utilitism och löneslaveri). Poesin, som allt sedan romantiken är ett ojämförligt rikare och mer revolutionerande svar på bristen-på-verklighet än ockultismen, och som inte strävar efter att neutralisera eller avleda begären, nöjer sig varken med anden eller materien. ännu mindre vill den gå en mellanväg. Genom ett språk som satts i kokning av inbillningskraften förkroppsligar poesin åtrån till sann kommunikation, en åtrå som förnedras i masskommunikationens homogena samhälle. Den Digitala Andens cyberspace struktureras enligt det västerländska förnuftet: lagen om det uteslutna tredje generaliserad och undantagslös när tanken upplöses i en oändlig serie ettor och nollor - det kristna himmelriket "förverkligat" i en jättelik massageapparat för köttlösa kroppar, där änglarna sjunger halleluja för teknikens gud.

å andra sidan kan vi inte lita på "kroppen" - en sentida uppfinning. Det är inte fråga om att försöka hitta en trygg utgångspunkt i till exempel sexualiteten, vilken, såsom ett stress- och alienationsbeteende bland andra i de självutnämnt postmoderna tiderna, reducerats till en form av tröstätning. Det kan tyckas som om surrealismens svar på nöden är otillräckligt, att dess betoning av människans avgrundsdjupa bristfällighet och gigantiska begär och imaginationskrafter rimmar illa i den generaliserade narcissismens epok, där individen kan koppla in sitt nervsystem i ett världsomspännande datanät och inbilla sig vara absolut digital ande. Surrealismen håller likväl fast vid sina principer och föreslår andra uppenbarelser, så som leken - den objektiva slumpen - kärleken bortom allt förnuft - det absoluta avvikandet. Till det surrealistiska uppenbarandet läggs här också myten om materien. Bortom gott och ont mumlar materien trots allt med oss i vår ynkedom och i vår förtvivlan över "skärmlivet" och den miserabla värld det döljer. Hellre förruttnelsen än baby-boomens friska leende, hellre sorgkanterna under naglarna än ja till livet.

Surrealismen föreslår andra uppenbarelser och därigenom ett annat samhälle, ett annat liv, en annan vardag. I varje genuint poetisk frukt finns fröet till förnedringens avskaffande. Genom att aldrig upphöra att genom kollektiv kreativitet och kritik skapa embryon till samfund tror vi oss bete oss enligt de krav som ställs på dem som önskar leva ansikte mot ansikte med vår tids katastrof.

Stockholm 18 maj 1995

(Stora Saltet Nr 1, juni 1995)

 

 

Home - Texts - Galleries - Other media- Links - Contact