Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

 

Mattias Forshage


 

 Tågdikter 

ur Frånvarande ur samma stim av bläckfiskar

 

 


 

BLIND

Blind som en människa
och levande som en tvål
i ett lagerutrymme med konstiga dofter
där tysta expeditioner smög runt hörnen
Man vandrar på en bädd av skalbaggar
som om de vore glas
som om man redan börjat blöda överallt
Expeditionerna brann runt hörnen
Korrugerad plåt slog i isvinden
Tjällossningen vällde
Jag sov i en djup djup säng
och det rasslar av skalbaggsskärvor
Torra blommor, torra kläder, torr svamp, torr mun
Det hävdes små morgnar runtomkring
Det slog oroväckande prassel i varje buske
Och varje moln var blänkande
som om man inte sett nog:
Ta huden från min panna:
ta mina små ögon och kryddiga bandage
och städa våreldarna i de nedsläckta trädgårdarna
Trastar som rinner som blod utmed lemmarna

 

SOM DENNA NATTÖDLA

Traktens färg är vit; man umgås med spöken
Träden svettas ut denna natt
och den stiger som en diffus rök och återomsluter dem
Det finns små saknader som dansar runt dessa träd
som leker medan allt fortfarande är möjligt
bara vi inte tror att vi ska leva en tid
är det den anekdotiska skogsgläntan?
Sången satt där, bollade med klarheter och potatisar
och andra kanderade ting som var upphängda i grenarna
som märkvärdiga sländor
som allt som böljar i denna stillastående luft
och inte minst som en människas spöklika kött i detta daggvåta gräs
det rymde alla sällsamma uppvaknanden
Om jag finns ska jag bara sitta och andas dessa färdigställda ruiner
det vore därför stjärnbilderna satt kvar
det var jag som rann över dessa grästäckta lerslätter mellan moränkullar
kröp med min natts hela styrka; en stor ödla
jag lyckades undvika ljuskäglorna från parkvägarnas gatlyktor
Man måste skynda sig att sätta de bortre parenteserna

 

VÄDERHUVUDEN

Samma drömmar är inte samma drömmar
Simtag som går igen
Det är bara vädren som berör
Bara vädren säger jag krampaktigt
Ni människor bara i den mån ni är väder

 


BÄRBART HUVUD

En liten köttbit, ett kuvert som vecklas ut
mellan dessa båda elektriska poler
efter ett snabbt snitt enligt instruktionsboken
Däri några gruskorn, några pålagrade
drömmar som skaver och finns
Några tändstickor för att hålla såret öppet
Några spirande groddplantor och deras rottrådar
Det är inte ett litet kvinnokön det är hemligheten med resan
med kackerlackorna noshörningarna kärleksbreven
med hotellrummen gatuvåldet kajkanten
Det som inte låter sig ses
Själva högtidlighållandet

 


OM JAG ÄR FLUVIAL

Om jag är fluvial
om du hade sett och om det somnade
om de fallande stenarna satte spår i din hjältemodiga bröstkorg
och solen stod lågt
det skrevs alla gamla tal på dina små händer
om sanden tillät andning alls vem du varit
som stillastående vatten som den befolkade skogen
vore mitt knivhugg ditt knivhugg
och skådeplatsen för ytterligare en smutsig affär
det kändes också skönt i fötterna
att vakna med tvekan bli sin fiende
att ha drömt och att vara mårdbruten och ädellövskog
se strömfåran ta form när vädret hotar
när du blir lycklig strama varg och visar tänderna

 


AKTERBLÅTT

Akterblått fackellik
ruttnande vårdtecken i stäven
utsiktslöst glida fram i spöklik kanalseglats
stranden hänger oss om öronen
slitet i vackra trasor
stranden hänger oss om fotlederna
om jag hänförs av din uppgivenhet
och om vi bara aldrig kommer fram

 

SILVERBÅTEN

Silverbåten sträckt åt alla dessa unga mödrar
och deras irrande kanalfärder och rökmoln
torvindustrin och den vackra skuggan
skuggan av en blek röd markis skuggan av en ekkrona skuggan av borgerligheten (för skuggan av döden var aldrig någon skugga)
men jag förebrådde dem deras kroppsdelar
och alla andra overkliga djur i det obarmhärtiga ljuset
(framstående, döende, var de reklampelare för sin sorgliga person och, skilt därifrån, även för sin lika sorgliga livsstil, bara inte sin människa, ty människan låter sig inte göras reklam för)
Silverfärgad också fågeldöden
med så att säga fjädrar till ingen nytta
i en värld av myror och gammal frukt och en värld av amning, stackmoln och måsar
skräpet mellan gatstenarna och skräpet som gungar vid kajkanten
silverfärgad men inte regnig
underliga genvägar genom buskagen
tålmodig, överkänslig, försvinnande
med en förvånad blick på sina egna fötter

 


 

 


 

Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact