Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

 

Mattias Forshage


Geografi

 

Geografin handlar om samordningen av de materiella omständigheterna och medvetna och omedvetna förväntningar - ingendera kan skapa en världsbild utom via den andra. Och därför är det inte heller så konstigt om geografin genomkorsas av poesi och av politik.
Psykogeografin ställer frågor om hur världen egentligen ser ut för människor; vilka koordinater och hållpunkter man verkligen orienterar sig efter, vilka områden och rutter som drar en till sig respektive knappt existerar, osv. Visserligen bestäms till stora delar det psykogeografiska fältet av rädslan för det okända och viljan att vara till lags; monotona rutter till och från arbetsplaster, skolor, butiker och bostäder, längs anvisade reklamtapetserade vägar. Stadsplaneringen uppmuntrar detta; politiker, företag och experter bestämmer var folk ska röra sig för att få sina behov tillgodosedda på ett enkelt och lönsamt sätt. Men det finns alltid en tendens att hitta omvägar, kika runt knuten, på bakgatan, bakom avspärrningarna. Ofta stöter man på hinder. Kontroll över territorier är helt avgörande. är det inte staket, taggtråd och väktare i vägen, så kan det röra sig om områden där man kan räkna med att utsättas för t ex sexuella trakasserier, polisens nyfikenhet och öppen aggressivitet.
Stadsplaneringen bygger, förutom sin rent disciplinerande funktion, på lönsamhetskrav gentemot marken, som inte är begränsade till städerna och deras närområden utan gäller hela landområdet. Marken är en naturresurs, alltså måste den exploateras. Den måste bebyggas, eller utsättas för ett effektivt skogs- eller jordbruk, eller kanske bevaras som friluftsområden för ,rekreation. De sistnämnda kan vara omedelbart lönande genom olika turistinkomster, men när de inte är det tas detta nog igen på lång sikt genom deras ideologiska funktion, deras lugnande inverkan på stressade eller kritiska människor.

Vi har inga vildmarksområden, inga mörka fläckar på kartan. Så gott som all mark används; fyller en funktion: är avgränsad, inordnad, tämjd.

De få onyttiga platser som finns kvar ses med oblida ögon eller är så gott som osynliga. överallt driver grannskapen kampanjer mot de egensinniga eller frånvarande markägare som låter sina ägor utvecklas fritt; förfalla. ännu viktigare ur symbolisk och poetisk synvinkel är de "icke-platser" som finns i städer och förorter: de outnyttjade eller övergivna mellanrummen mellan olika planerade platser; skräphögar, jordhögar, diken, snår, vassar och slyn som ingen råkar se som sitt ansvar att tukta. Dessa värdelösa marker är förstås överlag mindre viktiga ur den biologiska mångfaldens synvinkel än de vildväxande ägorna, men det är också värt att notera att alltfler växter och djur lär sig utnyttja dessa föga glamorösa biotoper, som det finns så rik tillgång på att arter som varit sällsynta för att deras ursprungliga biotoper håller på att förvinna blivit talrikare än någonsin.

I den ekonomiska vokabulären har man termen impediment för luckor vars lönsamhetshinder man ännu inte undanröjt. Inom jordbruksområdena är det impedimenten som gör att det trots allt finns kvar en del otämjt liv där. Kanske kan de urbana impedimenten fylla en motsvarande funktion på en annan nivå.
Nyttan och effektiviteten (i sig neutrala och ganska ointressanta) är sedan de tagits i anspråk av kapitalackumulationen brutala påbud, i vilkas namn vad som helst skövlas, obekymrat och för all del irrationellt. Det spelar föga roll om det gäller storföretag eller bönder, kriget mot "den vilda naturen" och omvandlingen av allt till kronor är självklara axiom. även den mest naturälskande trädgårdsodlare ser det som sin uppgift att planlägga och artificiellt skapa en natur, vilket uttrycker samma aggressivitet och maktfullkomlighet även om trädgården inte är någon lönande affär ur ekonomisk synvinkel.(å andra sidan är en sådan pervers detaljplanering ofta nödvändig för att återställa utarmade marker för med rätta minskande arters skull.)

Dennispaket och öresundsbroar visar med all önskvärd tydlighet på den storartade destruktiviteten i planläggningsivern. Här tycks det som om staten förfogar över medel för ännu mer storskaliga projekt än storföretagen, vilket i och för sig är ganska meningslöst att konstatera eftersom politikernas drömmar bara återspeglar direktörernas ambitioner. I den situationen tillåter man sig ledigt att åsidosätta de rekreationsbehov, lokala opinioner och lönsamma miljöhänsyn som man annars lägger sig vinn om att värna. Det är inte osannolikt att de tagit sig vatten över huvudet den här gången; men mycket har redan skövlats i processen. Och åtskilligt mer hinner falla innan projekten havererar av egen kraft. Att ingripa med olika attentat i avverkningar, byggarbeten och beslutsprocesser är på sin plats.

Och om vi för ett ögonblick bortser från de sociala aspekterna, är inte då stadsplaneringen bara konsten att organisera naturen efter geometrin, istället för tvärtom? Jag tror att psykogeografisk forskning leder till nya epistemologiska insikter, utforskande av alternativa geografier, en mångfald av nya meningsladdade kartografier. Geometrin är ju i sig inte ett sätt att beskriva naturen utan ett instrument för att bruka den. Och den gängse geometrin är i fler än en bemärkelse fyrkantig. Något modernare matematik och fuysik, med icke-euklidiska geometrier, relativitetsteorins rumtid, sannolikhetslära, kvantfysik, kaosteori, torde rymma en rad spännande uppslag för geografin, och dessutom säkerligen förklara psykogeografiska mönster som annars ter sig obegripliga.

Inom surrealismen finns begreppet objektiv slump för sammanträffanden och betydelsekedjor som fyras av när uppmärksamheten sporras av förälskelser, poetiska avsikter och andra mer eller mindre paranoida tillstånd. Verklighetens detaljer erbjuder budskap där de vanliga kunskapskanalernas och orsakssambandens begränsningar blir fysiskt påtaliga i verkliga äventyr, interpretationsdelirier, vilda drivanden.

I allmänhet har detta beaktats i urbana miljöer, med sitt givna teckenöverflöd bland horder av människor, kvarglömda eller bortslängda föremål, reklam, klotter, uppsnappade konversationsfragment, tidningsrubriker osv. Här är det uppenbart att bara selektivitet kan skapa hållpunkter; att förväntningar, drömmar, fantasier, röster i huvudet, väljer ut vissa detaljer att samverka med. Men naturligtvis fungerar samma mekanismer utanför staden; skogar, stränder, fält och kärr har också meningsbärande detaljer som gör dem till mänskliga livsrum. Förutom de artefakter man förstås hittar även här finns alla naturföremål; alla växt- djur- svamparter, alla kvartärgeologiska tecken, alla sten- gren- rotformationer.

Som bekant är själva upplevelsen av vildhet lättåtkomlig, då det rörliga friluftslivet i allmänhet lydigt håller sig till korta högsäsonger och anvisade leder och rastplaster. Så fort man avviker från stigen, eller inte ens det, erbjuder sig miljöer och livsformer som ter sig överväldigande främmande och intima.

Via utforskningen av de mänskliga betydelserna av den biologiska mångfalden och av landskapens gestaltning och omvandling, kan man komma fram till en naturromantik som inte är passiv och sentimental, och där torde också det lovprisande av vildheten som inte är misantropiskt och konkurraensinriktat ha en självskriven plats. Den naturromantiken i sin tur, jämte andra psykogeografiska resultat, skulle kunna vara bärande element i en platsens mystik som inte är chauvinistisk. Fjärran från främlingsfientlighet, statslojalitet, kulturreaktion och revanschistisk lokalpatriotism finns det något väsentligt i den intima relationen med psykogeografiska centra och epicentra.

Med detta andra nummer av vår tidskrift vill vi påminna om hur vår värld genomsyras av drömmarnas rum, förälskelsens rum, de poetiska bildernas rum, kroppens rum, förtvivlans rum och sammanträffandenas rum. Dessa är förvisso ambivalenta i sig, och därtill kan de producera fruktbara konflikter med det lata och fördomsfulla sunda förnuftets rum, med stadsplaneringens och privategendomens rum. Surrealisternas specifika insats på det geografiska fältet kan vara att bidra till det militanta försvaret (andligt och materiellt) av det vilda och värdelösa i vår omgivning, med frammanandet av geografins poesi och de moraliska imperativ som ställs i samband med den. Världen står på spel.

Stockholm, augusti 1995


(Stora Saltet Nr 2, sept. 1995)


 

 

Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact