Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

 

Emma Lundenmark


ur ORGANICA FLÄKTRUM

 

 

 

 

 

KHASTEZI

 

hon spänner upp trådarna
den sista gömman

den hemliga

stilla flöt den viskningen

hon har sina händer kvar
hon har sina kjolar
och björkhuset

 

 

 

 

stenarnas riktning

de små hålen i sanden


de stängda valven har sålts


har blivit bränder
och ögon


källarna är tomma


händerna har inte helt
täckts av hud än

att föra ut i solen

 

 

 

 

stuckaturen
i väggen   instrumenten

det finns ett ansikte

med spikarna   hålen
och planerna


de bär på sina vassa tavlor

sina formler

 


och hon sitter

samlar tiden mot ett golv


här ska rummen spännas upp

 


stilla glida ut

 

 

 

 

hon vek ihop sina stycken

gömde dem i byn 
under trappavsatser

pausernas rytmer

och båten snirklade sig ljudlöst in


bort från klipporna men sedan

mjukt genom vassen


de lade alla sina stilla steg

framför sig

 

det strömförande landskapets riktning

 

 

 

 

KAMPUCHEA

 

här viker sig den fliken upp
för ryttarna ur trängre kammaren
dina glasburkar

fiskarna i samlade händer

för berget som ger vika
den  hela kroppens besatthet

och kvarlevorna som höjer sina ögon
in i sanden


buskarna står kvavt i rummet


kvar i ryggraden
den tysta galgen, pärlorna

 

 

 

 

husen släpps och faller in

en bländande lysknapp


vems är hornen i denna
ljumma stad


de låga molnens gata

 

järnvägen bilvägen
de ljusskyggas dike är tomt


hur soporna bygger sina
egna  slottsgap

 

 

 

 

cikadan har vässat sina klor i mörkret
för de som brände sina fåglar
för en öppen himmels storm

de som mjukgör hemmets rum

bakgården är stilla
flickan mellan träden väntar än

förvildas i fönstren

de yra skuggorna
in under stängslen längs med spåret

de gav henne sina jublande nävar
sitt fasta njutningsskimmer
stilla ström

rakt genom molnen
är den röda spaken klar att dras
men nöts i nästa regn

 

 

 

 

det var allt som ljuset lyste upp
dina ledsna konturer i handen

alla strandmödrars hemlighet

i fönstret var staden också en annan himlasats
en trådig rot som bundit sina klumpfötter samman

där den vaga trappan inte ledde någonstans
och taket som var en alldeles för stor tugga

det var en stilla plats på vägen
den som band sina lår till sin kropp

efter ett tag gav fläckarna liv åt sina nattdjur
upp ur natten turades de om att byta plats

 

 

 

 

KENA ROSHTI

 

älskan i svanens bett
så vänder sig jorden

våra länder om natten urdruckna
till stenarnas lov

ensam rinner svavlets ström
ur lådan

ingen minns den som vände sin hand
till en annan vilsen låt

runtom i kärret
är timmen en klo

och innanför
är ansiktet i motljus

 

 

 

 

denna bricka sten
denna figur och hur den smälter

allt i hennes vågskål
flicka guld

som trappan blir till is
och himlen sover

bara en nyans mörkare
når isen upp på land

himlen är en sprucken sjö

 

 

 

 

det kolsvartas strid om läppen

en himlens rand mot två
på varsin sida speglande träd

så går den kalla luften sig till mötes
de nattdövas steg

än en gång ur skuggan faller hon
tillbaka in

hur stillheter ror över sandarna
de bottenlösa arken

ur båtarna sprider sig tången

ur hennes blick

 

 

 

 

den gröna trädgården
så gick båten in genom tinningen

träet genom plasten
åran kastad in till skogs

för alla dagarna i tuktad tid
för alla dörrhandtag på botten

finns masken i rummets öra.
ringlade sig lusten någonsin in?

för alla de syskonporträtt
i husets källare är ett på väg ut

de har lyft sina fötter i glas

 

 

 

 

mot himlens kalla båge
grenen mot pannans tysta tång

slå läger i dimman
i lakan om benens kropp

och strax inte mer
är träd bara väv

och stigen har skruvar i jorden
för denna storm som rullar fram
för dånet!

så mjuk är stenen

så gammalt är hennes finger
där skogen går hem

 

 

 

 

stå som ett blomster
slipat genom tidens vägg

ta ut vagnarna som dväljs under husen
ut genom staden, det stärkta tygets gator
där har de döda rest sig

på de omkullvälta klippornas paradväg
de blir snö när de rör sig
det röda guldstänkets sky

stå som ett blomster
draget i saltets bad i floddeltat

där skepnader ger av sina händer
med målade öppningar där ryggarna satt
där den som rör sig hittar
ner genom lufttrummans stekta stam

någonstans finns vagnarna uppställda
i det blomster som förvandlats

bakom tröskelns dis
den spricka som skönjer landets avfärd

de anfallande leopardernas täckta fläck
i den halvfulla skålen mjölk
det spunna sockrets märg


 

 

 

 


 

 


 

Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact