Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

 

Carl-Michael Edenborg & Eva-Kristina Olsson

 


Arbete

 

Beväpnade till tänderna men utan byxor; människor, sår. Skakade av en vulkanisk depression förmår vi knappt lyfta ett finger.
Ändå; en fåra av vulkaniskt utbrott av människors lust att arbeta; sej själv bland andra, bland stenars och träds eld. Men här är det frågan om en krater. En brinnande strömvåg som klyver Sverige och världen i två bitar av arbete och arbete. Jag talade med två på T-Centralen. Den ena var helt klar över att hon skulle starta egen firma som möjligheten att tjäna sitt uppehälle och att ge uttryck för sej sälv. Den andra sa 3- jag vill hjälpa mänskor utan att behöva ta betalt, man gör ju det för att man vill det.2 Han ville ha ett eget hus, odla och klara sej själv.
Båda vill med andra ord arbeta, men myntet - medlet för söndringen av och mellan människor - förstör detta vara. Myntet, skiljevägen att kasta dem nedför snöbranten som inte kan betala hotellrummet. Och det är vi som är myntarna eller inte.

Livet ligger som en blänkande katt. Vad är katten och vad är jag? I handlingen; i min gåva till katten ska väl katten åtminstone kunna begära att jag gör mitt yttersta för att ge katten det han tycker om. Alltså att utföra ett arbete är att utföra en kärlekshandling, ett medvetande av helheten; livet och döden. Arbetets lekfulla praxis.
Men idag råder professionalismen som en stumhet i hela samhällsstrukturen. Att kunna sköta allt, som om det egentligen inte har någonting att göra med något annat än att sko sitt eget läppstift. Som om Arbogajobben inte har något att göra med andras död, som om läkarnas jobb inte skulle vara att bota de sjuka, som om konstnärerna inte skulle vara levande, som om kaffet inte skulle kokas av samma vatten. Det är professionell cynism. Näringslivets princip. Det är få som talar om täringslivets lycka: att slösa med sig själv och sin kärlek är ingen långsiktig investering.


Många har glömt vad arbete i grund och botten är. Arbete förväxlas med löneslaveri. Det är en pervers men talande tanke. Den visar på ödet för flertalet av de arbetande: att uträtta ett fåtals vilja; det är bossarnas värld. Här strömmar överflödet inte till dem som skapat det. Det strömmar inte till onyttiga kollektiva extaser. Bara vi blir kvitt bossarna! Och oss själva!
Låt barnen lära sej läsa och skriva och räkna i lugn och ro utan etappmål, och leka inte för att lära men för att leva. Idag är skolorna liksom arbetsplatserna och TV-kanalerna till största delen skändliga tukthus, rena disciplineringsanstalter. Det är arbete sm terror.
Också de arbetslösa sysselsätts, uppfostras genom att tvingas söka arbete som inte finns; arbetslösheten är inget frihetsland, den arbetslöses fria tid förmörkas av löneslaveriets skugga. Likväl: om bara de arbetslösa vällde ut över gatorna om dagarna, stämde möte på caféerna, visade sig överallt och talade med varandra, organiserade sig så som vi sett vackra ansatser till - så skulle det inte dröja länge innan gatstenarna regnade.


Kampen mot arbetet och försvaret för arbetet är således två sidor av samma attack. Makten åt de nya (arbetar)-rörelserna! Men inte åt den rörelse vi har här i landet: fackföreningar som gör allt för att förråda sina medlemmars förmåga. Vi har hört fackrepresentanter be om ursäkt för att de drivit lönekraven för hårt. Kräk! Vi har hört fackrepresentanter anklaga sina medlemmar för otacksamhet. Avskum! Fackens förborgerligade ledarskap tycks inte ens kunna bestämma sig för att driva ett så självklart krav som 6-timmarsdagen. Vore inte en 3-timmarsdag rimlig, ett sannare svar på den mänskliga existensen? Och ingen annan än du själv bestämmer vilka timmar av de 24 du ska ha betalt. Eller varför inte en 24-timmars taxa?
I den franska byn Hauterives gick en brevbärare som hette Cheval sin dagliga tur med sin postväska. Från grusvägarna plockade han med sig vackra stenar som han murade samman. Efter trettio år hade han byggt sitt Idealiska Palats. Här ingick arbete och poesi en vacker förening. I Sverige 1997 bygger uteliggare altare åt okända andar.
Kärlekens arbete kräver sina mänskor.


Stockholm, februari 1997


(Stora Saltet Nr 6, Februari 1997)
 

 

Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact