Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

 

Följande internationella deklaration undertecknades av surrealistgrupperna i Australien, Chicago, Madrid, Prag, Paris, Sao Paulo och Stockholm och publicerades på engelska, franska och spanska i Internation Surrealist Bulletin / Bulletin Surréaliste International Nr 2, 1992.

 



1 4 9 2 - 1 9 9 2



" ... så länge resenärerna lyckas ta siarnas plats ... "


"Så länge vissa exploaterar andra utan att ens nämnvärt njuta av det - penningen är mitt ibland dem som den gemensamma tyrannen - penningen är mitt ibland dem som en orm som biter sig i stjärten, som en stubin (...) så länge de resande lyckas ta de synskas plats i nattens mörker... " (André Breton, Prolegomena till ett surrealismens tredje manifest eller ej, 1942)


Upptäckten/invasionen/erövringen av den amerikanska kontinenten inskriver sig i logiken hos den så kallade västerländska civilisationens expansionistiska historiska process som inleddes 1492 med Kristoffer Columbus ankomst. Sedan har den fortgått under sekler genom förtrycket, exploateringen, förföljelsen och ödeläggelsen av de infödda folken och kulturerna liksom av den ofantliga vildmark i vilken dessa folk och kulturer levde.


Det förflutna finns kvar i de sociala klassernas och folkens minne; segrarnas och de besegrades traditioner konfronterar oundvikligen varandra. Såsom surrealister och fiender till denna "civilisation" är vi varken neutrala eller likgiltiga.


Vi bevittnar idag pompösa officiella firanden, veritabla bekräftelseritualer som inte endast söker rättfärdiga en handling i det förflutna, utan även dess nuvarande fortgång såsom manifesterad i den världskapitalistiska framryckningens "nya världsordning". Gentemot detta utvecklas en mångfacetterad proteströrelse som åtar sig uppgiften att omtolka dessa fem seklers historia utifrån offrens och dessas motstånds synvinkel, det vill säga utifrån infödingarnas, de svartas, peones och deras nuvarande ättlingars synpunkt. Det är en rörelse som firar minnet av personligheter som Cuauhtemoc och Tupac-Amaru, Geronimo och Sitting Bull, Zumbi dos Palmares och Toussaint L'Ouverture - utan att glömma Gonzalo Guerrero, spanjoren som anslöt sig till mayafolket och tog till vapen tillsammans med dem mot Yucatans spanska erövrare -, och som ämnar "borsta historien mothårs" för att citera Walter Benjamins vackra utryck.


Under århundraden har dock invasionens och erövringens "officiella" historia - 1500-talets segrare och deras arvtagares - inte bara härskat utan i praktiken varit den enda på den politiska och kulturella scenen.


Låt oss lyssna ett ögonblick på "resonemangen" hos en av 1800-talets liberala ideologer, argentinaren Domingos F. Sarmiento: "Vi måste vara rättvisa gentemot spanjorerna: genom att utrota ett vilt folk vars territorium de skulle ockupera, gjorde de bara vad alla civiliserade folk gör med vilda... De starka raserna utrotar de svaga, de civiliserade folken berövar de vilda deras egendom och jord. Detta är ödet, detta är nyttigt, sublimt och storartat."


Det "storartade" projekt som liberalen Sarmiento - och många andra latinamerikanska, europeiska och nordamerikanska liberaler i likhet med honom - åberopar är själva det projekt som vi befinner oss i idag: den västerländska "rationaliteten". Den erövring som inleddes på 1400-talet har sin fortsättning i våra dagar i gulfkriget, i kapitalisternas rusning mot östländerna, i kulturimperialismen och mediernas stereotypiska och allestädes närvarande allsmäktighet, i Tredje Världens underkastelse under de multinationella bankerna, i skogarnas skövling och i mångfaldigandet av de ekologiska katastroferna.


Denna inskränkta och instrumentella rationaliteten var inte endast tvungen att behärska de amerikanska kulturerna (först i Sydamerika och sedan i kontinentens norra del) politiskt, ekonomiskt och militärt, utan också att på ett direkt sätt utplåna dem från jordens yta. Indianernas utrotning, liksom förstörelsen av den flora och den fauna som utgjorde deras naturliga miljö, var en del av den oförsonliga expansionen av "framåtskridandets civilisation" med kyrkornas (den katolska såväl som den protestantiska) aktiva medbrottslighet. Dessa skänkte det moraliska och ideologiska berättigandet av erövringen av denna "Nya Värld" - som antogs vara besudlad av den "ursprungliga syndens" skugga - och som bidrog till att ödelägga de infödda samhällenas imaginära drivkrafter och andliga liv.


Under 1800-talet fanns i många latinamerikanska länder ett uttryck som med sina två ord väckte anständigt folks rädsla och avsmak: Tierra adentro - den Inre Jorden.


Så betecknade man det okända och ofantliga territorium bortom en alltid otydlig gräns i vilket indianerna rörde sig fritt. Detta var oacceptabelt för den lokala oligarkin i förening med den expanderande engelska kapitalismens intressen, inte bara på grund av den fysiska begränsning som detta faktum satte upp mot deras ambitioner, utan därför att detta "ödsliga", icke-koloniserade land utgjorde ett slags dubbelbotten, i såväl geografisk som mental bemärkelse, där de förföljda, icke-konformisterna och de laglösa kunde ta skydd. "En ständigt brinnande brasa: historien. Men med stammänniskan, i ett sista skrik före tystnaden, brinner det möjliga, ett annorlunda liv." (Renaud, "Lui dont nul n'écoute la voix," La Civilisation Surréaliste, 1976)


Och hur kan vi blunda för att vi - var och en av oss som han/hon själv är, och inte såsom simpel del i maskineriet, det vill säga i egenskap av sensibel och begärande varelse förmögen att drömma, att älska och att vägra lyda - brinner här?


Ty den Inre Jorden var, och fortfarande är detta ofantliga okända inre territorium i vilket vi lever fritt; denna djupa zon ur vilken minnet av ett annorlunda, av levda eller möjliga liv i kärleksfull harmoni med naturen - förtrollning i en oändlig galopp - uppstår, och ur vilken begärets lystna hästar kan resa sig med det omedvetnas häpnadsväckande vildhet för att egga oss till uppror. Den västerländska rationalismen måste kolonisera och än värre förneka denna inre zon av samma skäl och med hjälp av samma utrotningsmetoder som gjort det möjligt för den att erövra Amerika och få annorlunda kulturer att försvinna. Liksom på den ofantliga Nya Kontinenten, får ingenting ske i människans inre som inte anpassar sig till den homogeniserande mekaniken.


"Under sken av civilisation och med framåtskridandet som svepskäl har man lyckats bannlysa och från tankens värld förvisa allt som med rätt eller orätt kan stämplas som vidskepelse eller chimär" (André Breton, Premier manifeste du Surréalisme, 1924).


Så stänger man den praktfulla porten som vetter mot denna Inre Jord, mot våra oändliga inre oceaner. Är det inte en viss skräck för - ibland till och med en panisk sådan -, eller det tydellösa förnekandet av dessa territorier, dessa inre oceaniska rörelser, som leder till erövringen och massakrerandet, till kontrollen av just de folk som värderade dem högt, naturligt medvetna om deras vitala rikedom?


Äventyret, upptäckten, siaren; ingen i detta katastrofala 1900-talet har varit mer medveten om dessa ord än surrealismen som skrivit dem med eldskrift. Därav dess släktskap med ursprungsbefolkningarna hos vilka det mytiska tänkandet utgör kulturens kitt. Som André Breton erinrar: "Hur mycket det än bär vissa byråkrater emot, upphör inte det mytiska tänkandet, i ständig tillblivelse hos människan, att fortskrida parallellet med det rationella. Att förvägra det allt utlopp är att göra det skadligt och driva det att bryta ut i det rationella som upplöses av det (yrande kult av chefen, billig messianism, etc.)" (Entretiens, 1952)


Då hon pumpat ut all luft känner sig den västerländska människan ihålig när det oändligas bergskedjor och det oroandes gränslösa slätter reducerats till det kända med hjälp av agronomin och geometrin, när framåtskridandet påtvingat oss sina järnvägar och sina enkelriktade avenyer, när privategendomen spänt upp sina taggtrådar och därmed hindrat de fria rörelserna. Nu uppfordras anden att stanna inom inhägnaden; tänkandet måste löpa genom dessa förutsebara och utprickade vägar; människan måste existera endast för produktionen.


Men då begäret är otämjbart finns det alltid någon som vägrar skråla glatt. Sålunda undergräver poesin - såsom äkta handling av total olydnad - detta nekrofaga samhälles grunder. Och i sin kamp mot den kvävande totalitarismen förblir surrealisten indianens kamrat och medbrottsling. Det är genom en autentisk passion, genom en äkta kärlek som vi enar våra ansikten med deras, och önskar av dem höra mycket mer än ett eko från ett exalterat förflutna. Ty vi vet att dessa inföddas röster, trots det oerhörda förtrycket, förblir envist levande. Och ingen kan bättre än shamanen - den som talar i sina drömmar - finna nycklarna till tecknets vändning: när siarna kommer att ta resenärernas plats...




--------------------------------------------------------------------------------


Surrealiströrelsen i Australien:

Anna Rita Golanski, Claudia Lloyds-West, John Lloyds-West, Catherine Nelson, Antainé Redmond, Michael Vandelaar, Irène van der Drieschen, Tim White


Surrealistgruppen i Buenos Aires:

Oscar Baldoma, Pablo Baldoma, Carmen Bruna, Luis Conde, Silvia Grénier, Julio del Mar


Danmarks surrealister:

Frank Antonsen, Malene S Nielsen


Den surrealistiska rörelsen i USA:

Jacqueline André, Lawrence von Barann, Chris Beneke, Les Blank, Jayne Cortez, Rikki Ducornet, Beth Garon, Paul Garon, Robert Green, Jan Hathaway, Daniel del Valle Hernandez, Joseph Jablonski, Philip Lamantia, Gina Litherland, Thomas Magee, Tristan Meinecke, Zil Miller, Hal C Pattee, Nancy J Peters, Irene Plazewska, Hal Rammel, David Roediger, Franklin Rosemont, Penelope Rosemont, Mark Rosenzweig, Cathy Seitz, Louise Simons, Erin Snow, Martha Sonnenberg, Christopher Starr, Cheik Tidiane Sylla, Debra Taub, Dale Tomich, Theodore Watts, Alberto Weller, Joel Williams...


Surrealisterna i Storbritannien:

Krzysztof Fijalkowski, Kathleen Fox, Stuart Inman, John W Welson, Francis Wright


Surrealistgruppen i Madrid:

Mariano Auladen, Conche Benito, Enrique Carlon, Eugenio Castro, Jacinto Minot, Jose Manuel Rojo


Den surrealistiska rörelsens grupp i Paris:

Jean-Marc Baholet, Luc Barbaro, Jean-Christophe Belotti, Laurent Bergstrasser, Anny Bonnin, Thierry Bouche, Thérèse Boujon, Vincent Bounoure, Philippe Clérambault, Aurélien Dauguet, Emmanuel Fenet, Guy Girard, Jean-Pierre Guillon, Michel Lequenne, Michaël Löwy, Marie-Dominique Massoni, Thomas Mordant, Fabrice Pascaud, Alexandre Pierrepont, Ody Saban, Roger Renaud, Bertrand Schmitt, Daniel Vassaux, Florence Vasseur, Michel Zimbacca


Surrealisterna i Nederländerna:

Hendrik Beekman, Rik Lina, Pieter Schermer, Bastian van des Velden, Her de Vries


Portugal:

Mario Cesariny


Surrealistgruppen i Prag:

Karol Baron, Frantisek Dryje, Jakub Effenberger, Jiri Koubek, Alena Nádvorníková, Ivo Purs, Martin Stejskal, Ludvik Sváb, Eva Svankmajerová, Jan Svankmajer; Albert Marencin, Juraj Mojik (Bratislava); Blasek Ingr, David Jarab, Bruno Solarik (Brno).


Surrealistgruppen i Sao Paolo:

Josifa Aharony, Laila Aiach, Sergio Lima, Floriano Martins, Lya Paes de Barros, Elaine Parra, Heloïsa Bessoa, Nelson Pessoa de Paula, Nicole Reiss, Juan Sanz Hernandez, Hilton Seawright Araujo; liksom Fernanda Amalfi, Luisa Colombo och Claudio Witter


Surrealistgruppen i Stockholm:

Aase Berg, Kajsa Bergh, Johannes Bergmark, Carl-Michael Edenborg, Bruno Jacobs, H Christian Werner, och deras kamrat Mattias Forshage

 


Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact